Tidigare i år spreds en fejknyhet om att den nordkoreanska regimen sade sig ha lyckats skicka en människa till solen. Vad har vi i väst åstadkommit sedan Neill Armstrong klev ner på månen?
En som inte låter sig nedslås av detta är Luleås socialdemokratiska kommunalråd, Niklas Nordström. Härom veckan skrev han att Sverige borde satsa på rymdturism.
Nordström pekar på Sveriges fördelar med ett fritt luftrum, glest befolkade ytor och en fungerande rymdlag. I Kiruna pågår dessutom redan planer för rymdturism. Så långt är det kanske inte alldeles dumt tänkt. Att bo i ett ishotell bleknar ju i jämförelse med att åka ut i minus 270 grader.
Men goda förutsättningar räcker inte för Nordström som vill se en ”politisk och nationell prioritering i frågan”. Han vill att politik och näringsliv ska bestämma sig för att detta är värt att satsa på.
Man kan ju undra hur Nordströms socialdemokrater skulle lyckas övertyga regeringskamraten Miljöpartiet, som knappt vill se några flyg mellan Luleå och Stockholm, om att prioritera rymdresor. Gärna rymdturism – så länge det blir kollektivtrafik med biobränslen?
Nu i veckan var det dags igen. Då lanserade Nordström en, något mer jordnära, plan. Om att stödja dataspelsbranschen. Återigen med en ”nationell strategi”.
Här är ju verkligheten närmast den motsatta än vad gäller rymdturism. Sverige har redan en framgångsrik spelindustri. Försäljningen av Mojang, företaget som skapat spelet Minecraft, beräknas inbringa 5 miljarder – bara i skatteintäkter. Felix Pewdiepie Kjellgren, som spelar in filmer där han kommenterar dataspel, är störst i världen på youtube. Breddar vi perspektivet utanför spelvärlden finns IT-företag som Skype och Spotify. Gemensamt för dem alla är att de lyckats helt utan någon nationell strategi.
Samtidigt finns förstås en massa spelföretag som aldrig blir enormt framgångsrika. Precis som allt annat företagande är det ett riskprojekt. Detsamma gäller rymdresorna. Jag råkar faktiskt ha en bekant som ska resa ut i rymden. Planen är att det ska ske nästa år. Men man vet inte så noga, han har väntat mer än tio år.
Kommersiella rymdresor är ännu ett högriskprojekt.
Just därför är det något som borde överlåtas åt de entreprenörer som tror på idén snarare än politiker och nationella strategier.
Problemet är att socialdemokrater, och en hel del andra för den delen, tror att just politiker skulle vara särskilt bra på att peka ut framtidens vinnare. Trots alla de exempel som finns på motsatsen.