Miljöpartiet och Feministiskt initiativ gick framåt i EU-valet och räknar nu med ännu större framgångar i höstens val.
Huka er gubbar, nu kommer ekofeminismen, skrev publicisten och riksdagskandidaten (MP) Bertil Torekull entusiastiskt i Expressen i går. Han menar att tiden nu är inne för ”ett grönt = kvinnligt tillväxtbegrepp”.
Det finns ett slags idé om att fokus på ekonomiska fundamenta – ”ekonomism” – är en manlig gren. Eller varför inte säga det rakt ut, käre Torekull: men inte ska ni bry era söta små huvuden med sådant.
Under drygt 200 år har kvinnorörelsen kämpat för att kvinnor inte bara ska anses ämnade för barnafödande och hemmets vrå. För att kvinnor ska kunna läsa juridik och filosofi på universiteten. För att kvinnor ska kunna bli officerare, kirurger och finansministrar. För att kvinnor ska behandlas som människor och inte bara representanter för sitt kön.
Nu tycks vi alltså vara beredda att spola ner sekel av jämlikhetssträvanden i toaletten med kvotering och tal om ”en ny kvinnligare kraft i politiken”. Men Torekull har förstås en poäng, det finns en rörelse på frammarsch, som vill tro att världen blir bättre utan tillväxt.
Ett antal lärosäten, myndigheter och kommuner med Kungliga tekniska högskolan i spetsen har nyligen startat ett gemensamt samarbete för hur samhället kan se ut med låg eller ingen tillväxt. Låt mig ge ett enkelt svar – Grekland. Ett land som efter en massiv ekonomisk kris nu brottas med stora finansiella problem som drabbar hela befolkningen. Människor förlorar sina arbeten, hem, familjer.
Ska Europa fortsätta på den inslagna banan med uteblivna ekonomiska reformer riskerar fler länder att hamna i samma läge. Det kan alltså vara läge förbereda sig på den kris som långvarig ekonomisk stagnation innebär.
Men det tycks inte vara så KTH har tänkt sig. För ett par veckor sedan bjöd man till exempel in till ett seminarium där den brittiska ekonomen Kate Raworth var en av talarna. Tidningen Miljömagasinet berättar mer om Raworths teorier: ”Raworth utvecklade begreppet ’Doughnut economy’, det vill säga en ekonomi liknande det runda bakverket munk.[...] Hon menar att vi behöver ha ett koncept som liknar en spiral inom ’munken’, och liknar det med en sufidansare, med flöde och dynamik.”
Vi bör alltså se på ekonomin som en flottyrmunk med en liten snurrande sufidansare i.
Om detta är den nya ekofeminism som siktar mot riksdag och regering i höst vill jag inte vara med längre. Vem vågar kliva fram och berätta att kejsaren är naken?