Ledare: Maria Eriksson: Bryr vi oss mindre om människoliv i Libanon?

Loggar jag in på Facebook lyser den franska trikoloren emot mig. Många vänner har ändrat sin profilbild för att visa sin sympati för dem som drabbats av ­terrorhandlingarna fredagen den trettonde. En vacker gest. Men kritiken kom snabbt. ”Varför ändrade ingen sin profilbild när 43 människor dödades och över 200 skadades i en självmordsattack i Beirut dagen innan?” Bryr vi oss mindre om människoliv i Libanon än i Frankrike?

Nyheter värderas alltid utifrån geografi – för att det är så läsarna värderar dem. Ett mord i Luleå kommer att vara en större nyhet i Norrbottens-Kuriren än ett mord i Lund, som är en större nyhet än ett mord i Lusaka. I själva verket skulle förstås ett mord i Zambias huvudstad inte alls skildras i svenska medier. Världens ondska är dessvärre större en vanlig dag än vad som ryms i en vanlig tidning.

Men sedan träffar jag på en kvinnlig forskare från Sydafrika som berättar att exakt samma debatt finns där. ”Varför bryr du dig om Paris, men inte Beirut, eller Kenya?” I april sköts 147 studenter till döds av terrororganisationen al-Shabaab i nordöstra Kenya. Varför ändrade inte ens sydafrikaner sin profilbild då?

Möjligen är det så att Paris spelar en särskild roll i mångas kulturella medvetande. Kanske är en terrorhandling där mer oväntad än i länder som sorgligt nog har en större erfarenhet av dödligt våld i modern tid. Eller så är svaret så enkelt som att Facebook erbjöd möjligheten att förfranska sin profilbild, men inte att libanonisera den.

Insikten är kanske att vi lite till mans borde bli bättre på att följa utvecklingen i världen. Jag erkänner att de våldsamma studentprotester som nu pågår i Sydafrika helt hade undgått mig, tills samma forskare berättar om dem. ”Jag vet inte ens om jag har ett universitet att komma tillbaka till, så illa är det.” Undervisningen är stoppad på många håll, bilar bränns. ­Studenterna får stöd av andra som, likt under den arabiska våren, mobiliseras via sociala medier. ”Allt är en hashtag nu.”

I Paris användes hashtagen #Porte­Ouverte i fredags. Privatpersoner öppnade via twitter sina dörrar för dem som efter terrordåden hade svårt att ta sig till sina egna hem. Problemet var bara att hashtagen entusiastiskt retweetades av personer som stödde initiativet, vilket gjorde att de som verkligen erbjöd/sökte hjälp hade svårt att hitta varandra.

På olika sätt visar dessa skilda händelser på den kraft som kan finnas i de sociala medier som blixtsnabbt har möjlighet att nå så många människor. Och på hur ovana vi ännu är att hantera dem.