Alla kan inte få tillgång till all tänkbar vård. Det är kanske den viktigaste insikten som kan göras av nyheten att landstingen nu rekommenderas att inte förskriva en särskilt dyr njurmedicin. Men det finns nog fortfarande de som tror att den offentligfinansierade sjukvården finns till för att garantera detta.
Frågeställningen är inte ny, forskningen tar fram allt mer avancerade behandlingsmetoder och mediciner. Som i vissa fall är mycket dyra.
Den nu aktuella njurmedicinen kostar ungefär 4,5 miljoner kronor per vuxen och år. Cirka två personer per miljon invånare insjuknar i den svåra njursjukdomen. ”Ska vi läkare döma unga människor till döden? Är detta etiskt?”, undrar ett antal läkare i en debattartikel i Läkartidningen med anledning av rekommendationen att inte använda behandlingen.
Ställd inför ett enskilt fall kommer frågan alltid att framstå som makaber. Men i praktiken pågår den typen av avvägningar hela tiden inom olika delar av den offentliga sektorn. Hur mycket pengar ska läggas på trafiksäkerhet, givet hur många liv som kan tänkas räddas av olika åtgärder? Att man väljer att avstå från att bygga ett mitträcke eller bredda en väg för att det anses alltför dyrt är inte detsamma som att döma någon till döden. Även om det ökar risken att någon kommer att dö.
I det här fallet är risken inte statistisk. Läkarna står framför en person som de vet löper stor risk att utveckla ett livshotande tillstånd utan medicinen. Men ponera att behandlingen inte kostade 4,5 miljoner kronor per vuxen och år, utan 450 miljoner kronor. Hur mycket är ett människoliv värt? I skolan lär vi oss att de inte går att värdera. Men myndigheterna har en prislapp. Någonstans dras en gräns. Det är möjligt att just rekommendationen att inte ge denna medicin borde ändras men det ändrar inte det faktum att vi kommer att se fler behandlingar där samma problematik uppstår.
Saken är nämligen också den att pengar som går till en ovanligt dyr medicin är pengar som inte används till andra patienter. Pengar till en patients njurmedicin hade kunnat vara pengar till en annan patients kostsamma medicin för någon annan sjukdom. Vem av dem ska få den?
Sådan är den krassa verkligheten, sjukvårdsbudgetar är ändliga. Det enda som kan påverka detta faktum är att mer pengar skjuts till vården. Ur det perspektivet borde det vara en självklarhet att vi också måste börja diskutera hur människor ska kunna ges större möjligheter att skjuta till egna pengar för att betala för behandlingar eller en servicenivå i vården som skattepengarna inte räcker till.