I sin romansvit Min kamp beskriver den norsk-svenske författaren Karl Ove Knausgård bland annat hur han som ung arbetar på ett hem för psykiskt sjuka personer. Det leder honom över i ett resonemang om det som finns där, men som vi inte vill se. De allvarligt sjuka personer som bor på hemmet skulle ha svårt att leva ett normalt liv i samhället och har i stället stoppats in på en plats där de inte behöver möta resten av världen, och där den inte behöver möta dem.
Liknande skildringar skulle kunna göras om annat som gömdes undan i det modernistiska samhällsbygget. Med ledord som rationalitet, produktivitet och progressivitet, fanns det ingen plats för det som inte passade in i mallen.
De svenska tvångssteriliseringarna är förstås det tydligaste exemplet. Men liknande tendenser fanns på annat håll. I bostadspolitiken skulle det som inte var ljust och modernt bort. På arbetsmarknaden bidrog den så kallade solidariska lönepolitiken till att slå ut de arbeten där mindre produktiva personer tidigare kunnat få en plats. Samtidigt pågick en homogeniseringstrend där allt skulle vara lika för alla; sjukvård, barnomsorg, inkomster. Varje skillnad sågs som ett misslyckande.
Spretigheten skulle kammas till.
Men den tid Knausgård skildrar, för tjugo-tjugofem år sedan, utgjorde ändå ett slags slutskede i denna process. Något år senare genomfördes psykiatrireformen i Sverige. Dess för- och nackdelar kan diskuterats, men den visade på tidens förändrade ideal. Psykiskt funktionshindrade skulle inte längre gömmas undan på institution, utan i möjligaste mån vara delaktiga i samhället. Med Berlinmurens fall hade utopierna spelat ut sin roll. Toleransen och öppenheten mot människor med annan sexuell läggning eller annan hudfärg ökade.
Men så dyker intoleransen upp i nya skepnader. Helt plötsligt ska det som inte passar in i mallen rensas bort igen. Med en app som kallas ”Rättviseräknare” ska tidningsredaktioner hjälpas att sortera personer utifrån deras etniska bakgrund.
I Dagens Nyheter (19/5) beskriver Knausgård de reaktioner han mött från svensk kulturelit på sitt författarskap. Hur han kallats allt ifrån nazist, till pedofil till Anders Behring Breivik. Allt för att de ämnen som hans berättelser kretsar kring inte passar in i den mall som åsiktsetablissemanget satt upp. Varför är Sverige så fyllt av hat och rädsla, undrar han med norrmannens blick på landet?
Hur går det ihop med att vara ett samhälle där tolerans och öppenhet är honnörsord, kan man tillägga. Var det inte just rätten att vara olika vi ville uppnå?