Som tonåring dansade jag jazzdans. Det var roligt, men det framgick ganska snart att jag inte hade någon särskild talang för detta. Och att dans inte var något man gjorde för att ha kul eller må bra, utan för att komma in på den balettskola i Stockholm som hägrade för de andra dansöserna. Vilket förstås väldigt få gjorde. Ganska få blir trots allt någon Zlatan, eller ens Håkan Mild.
Det som får mig att tänka på detta är Fotbollsförbundets beslut att inte kora några seriesegrare under 13 år och folkhälsominister Gabriel Wikströms bifall som uttalades i en intervju i Dagens Nyheter. Även Ishockeyförbundet planerar nu att avstå från tidiga elitsatsningar.
Det finns de som tycker att en politiker som Wikström inte ska lägga sig i frågan. Det kan man förstås tycka. Men idrott är en politisk angelägenhet eftersom vi har valt att göra den till det. Varenda svensk kommun har en idrottspolitik och finansierar med skattemedel sport genom till exempel byggen av idrottsanläggningar. Liksom svenska staten låter det reglerade speloligopolet – Svenska spel och ATG – fungera som en kassako för sporten.
Vill man att politiken ska hålla sig ifrån idrotten, ja då finns det långt mer än Wikströms uttalande att göra något åt. Och tvärtom: om idrotten till en inte obetydlig andel ska finansieras med skattepengar är det full rimligt att våra folkvalda har synpunkter på hur den bedrivs.
Andra menar att Wikströms uttalande bara är ett uttryck för jantelag och en socialdemokratisk tradition där huvudsaken är att ingen är bättre än någon annan. Det är mycket möjligt.
Men är det en angelägenhet för politiker och skattebetalare att se till att morgondagens idrottsstjärnor fostras? Att odla fram talanger som kan bli näste Zlatan eller vinna ett OS-guld i curling?
Eller är det viktigare att skapa möjligheter för så många barn som möjligt att dels röra på sig under uppväxten och dels skaffa sig verktyg för att göra det även senare i livet?
I den mån det nu finns en motsättning. Det finns de som hävdar att breda idrottssatsningar är en förutsättning för att få fram tillräckligt många potentiella talanger som senare kan hamna i eliten. Men när enorma belopp satsas på idrottsanläggningar som ska hålla OS-klass i obskyra sporter är det knappast någon breddidrott som blir vinnare.
Det är fullt rimligt att Gabriel Wikström som idrotts- och folkhälsominister verkar prioritera det senare. En betydligt rimligare användning av skattepengar är att bidra till att unga rör på sig än att sponsra underhållning för vuxna.