Det har dykt upp ett rätt otrevligt begrepp i debatten. Fredsskadad.
Det tycks ha myntats för tio år sedan av läkaren George Klein som i en essäsamling menade att svenskar, födda in i en lång historia av fred, glömt att människor kan göra genuint onda gärningar.
Klein, ungerskfödd jude, som själv tvingades fly från nazisterna upplevde hur fullt normala människor visade sig förmögna att göra fruktansvärda saker. Den insikten saknar en fredsskadad som har svårt att förstå att verklig ondska finns, tycks Klein säga, och hans syfte är säkert välmenande; att lära oss att inte blunda för de mörkare sidorna av människans natur.
Men nu har begreppet börjat användas igen i olika betydelser. En fredsskadad person kan till exempel vara någon som är så privilegierad att den bara bekymrar sig om i-landsproblem. Fredsskada kan också yttra sig i en bristande förståelse för att Sverige behöver ett starkt försvar. Framför allt är fredsskadade personer naiva.
I begreppet fredsskadad ligger alltså att det skulle vara en brist att inte ha varit med om något riktigt hemskt. Att det kanske till och med vore välgörande att uppleva lite krig för att begripa hur världen är beskaffad.
Det är ett obehagligt synsätt. Jag vet inte exakt vilka insikter de människor som flyr från Assad-regimen och IS har fått. Men om det är priset man måste betala för att inse att människan rymmer både ondska och godhet, då är det definitivt för högt.
Samtidigt präglas självklart den som fötts in i generationer av fred av den bakgrunden på ett sätt som kan te sig märkligt i relation till erfarenheter som människor från andra delar av världen – inklusive våra grannländer – gjort.
Till exempel tänker jag på alla dem som roar sig med att fundera över hur apokalypsen ska överlevas. Källaren fylls med konserver. Böcker om vattenrening och odling läses. Ficklampor, batterier och vapen förbereds.
För en katastrof som antas bestå i att zombierna kommer. Eller i något mer realistiska scenarier i att hela världens finansiella system kollapsat, att klimatförändringarna fått så drastiska konsekvenser att samhället så som vi känner det brutits ner eller något annat lika fantasifullt.
Allt medan Sverige tagit emot flyktingar som insett att det inte var zombier utan grannen som utgjorde ett hot.
Det är knappast en erfarenhet man kan önska någon, oavsett vilka insikter den ger i människans natur. Kanske räcker det långt att vi lyssnar på Klein och mer senkomna apokalyps-överlevare ibland oss för att förstå lite bättre.