En av fyra svenskar dör ensamma och ännu fler känner sig ensamma. Är det baksidan av det svenska folkhemmet? Det är åtminstone tesen i filmaren Erik Gandinis dokumentär The Swedish Theory of Love som hade biopremiär förra veckan.
Gandini utgår i filmen från boken Är svensken människa? av historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh. I den redogörs för det som författarna kallar för statsindividualism och som varit en bärande politisk ideologi i det svenska välfärdsbygget.
Genom omfattande välfärdssystem i form av individuella socialförsäkringar och en utbyggd offentlig välfärd skulle medborgarna göras oberoende av varandra. Ingen skulle behöva lita till att bli omhändertagen av sina barn på ålderns höst eller vara ekonomiskt beroende av en äkta make.
Den baksida som Gandini pekar på är att denna, i ett internationellt perspektiv, extrema ideologi, där medborgarna blivit mer beroende av staten än av varandra, också har lett till stor ensamhet.
Vilket i filmen illustreras med människor som dör ensamma utan att det uppdagas förrän efter flera år eller kvinnor som hellre beställer nedfryst sperma från Danmark än träffar en partner att få barn med.
Gandinis film väcker många intressanta frågor. Skulle vi vilja leva i ett samhälle där vi är mer beroende av andra människor? Att kvinnor inte måste stanna kvar i ett dysfunktionellt förhållande av ekonomiska skäl är positivt. Men måste det ekonomiska oberoendet leda till ökad social isolering? Och hur ekonomiskt självständiga är vi? Vi är visserligen mindre beroende av familj och släktingar än fordom, men samtidigt i allra högsta grad beroende av de välfärdssystem som ersatt dessa mer personliga relationer. Det är långt ifrån självklart att detta är enbart av godo.
Framför allt kan man fundera på vilket ansvar vi själva har för att göra något åt den isolering och ensamhet som många människor upplever. Att skylla alla problem på politiken är att gå i samma fälla som dem som tror att politiken är lösningen på allt. Den förda politiken har möjliggjort ökad social isolering, men det är vi själva som avgör i vilken utsträckning vi ska ha kontakt med andra människor.
Här kommer det egna ansvaret in. För våra egna relationer och för att visa medmänsklighet gentemot andra. Har jag en granne som aldrig får besök? Kan jag bjuda på en kopp kaffe själv, istället för att hoppas på att kommunen skickar någon som gör det?
Om den starka staten bidragit till att utarma mänskliga relationer är det knappast den bör förlita oss på för att återupprätta dem.