På senare tid har uttrycket ”åsiktskorridoren” dykt upp. Det är talande. En korridor är trång och saknar ofta fönster. I det här fallet begränsar den vad som får sägas i det offentliga samtalet utan att avsändaren klassas som knäpp.
Självklart ska den som har en åsikt som går utanför mittfåran i debatten mötas med respekt.
Man har rätt att tycka att vi inte behöver öka jämställdheten mellan könen. Eller att abortlagen borde vara mer restriktiv. Eller att vi borde införa dödsstraff.
Men det är inte alldeles så enkelt. Ska jag ta den person på allvar som säger att rasblandning är dåligt för ett samhälle? Den som tycker att barnaga borde vara tillåtet? Att homosexualitet är en sjukdom som borde botas?
Någonstans har de flesta av oss en gräns när vi upplever att den vi talar med fulat ut sig från ett vettigt samtal. Så byggs den där korridoren upp.
”Det är förstås viktigt att samhällsdebatten sätter tydliga gränser för vilka stolleprov som kan accepteras”, skriver även statsvetaren Henric Ekegren Oscarsson i det blogginlägg där han myntade uttrycket.
Att hänvisa till åsiktskorridoren räcker alltså inte som argument för att påstå vad som helst.
Den som hävdar att ”massinvandring är dåligt för Sverige” eller att ”klimathotet är en bluff” måste fortfarande kunna lägga fram stöd för detta hämtat från trovärdiga källor för att bli tagen på allvar. Och vara beredd på motargument.
Visst kan den där korridoren ändå kännas trång, när de etablerade partierna samlas i mitten, när twitter är en liten klick elittyckare och när 52 procent av SVT:s journalister sympatiserar med Miljöpartiet.
Men lyckligtvis har vi större möjligheter än någonsin att hitta alternativa röster.
TV och radiokanalerna är fler. Man kan läsa mängder av tidningar, tidskrifter och bloggar på nätet. Den som tröttnar på den svenska debatten kan läsa svenskspråkiga medier från Finland eller engelskspråkiga tidningar från hela världen.
Frågan är om det ens går att tala om en åsiktskorridor, när olika debatter förs på så många olika håll.
För egen del tycker jag att skattetrycket borde vara väsentligt lägre än det är i dag, att högskoleutbildningar borde vara avgiftsbelagda, att privata försäkringsbolag skulle kunna ta över ansvaret för a-kassorna och att bostadshyrorna borde avregleras.
Att väldigt få håller med om detta har inget med någon åsiktskorridor att göra.
Det kommer aldrig vara bekvämt att vara i stark minoritet åsiktsmässigt. Och det behöver inte vara fel att det ser ut så.