Carpe diem. Den här veckan minns vi Robin Williams engagerade lärare i filmen Döda poeters sällskap. Och filmens motto – fånga dagen – som nu blivit ett populärt motiv för tatueringar och inredningsdetaljer.
Många har lagt märke till de okonventionella undervisningsmetoder som rollfiguren John Keating använder. Men det är också värt att notera vad han lär ut. Carpe diem var till exempel ett sätt att sammanfatta den engelske 1600-talspoeten Robert Herricks dikt ”To the virgins, to make much of time”.
Jag antar att det är ungefär som om någon populär svensk film skulle ha förklarat innebörden i en dikt av Lasse Lucidor.
Det är alltså inte bara värdet av att tänka fritt som lyfts fram i filmen, utan också värdet av klassisk bildning och av riktigt bra lärare som kan sitt ämne och som förmår att väcka elevernas intresse för det.
Detta stämmer också väl överens med den internationella skolforskning som finns. Bra lärare är en av de allra viktigaste faktorerna för goda studieresultat. Det är något svensk skola behöver mer av.
Men bra lärare är inte detsamma som många lärare. Tvärtom kan det finnas en motsättning. Fler lärare innebär fler lönekuvert att sprida ut en befintlig budget på. Om det innebär att lönerna blir lägre riskerar det också att minska attraktionskraften i yrket.
Och den är redan låg. Det märks inte minst av hur få som söker till vissa lärarutbildningar – under våren fanns det bara tre sökande till biologilärarutbildningen för högstadiet i hela landet. Hur ska skolorna då kunna hitta ännu fler lärare inom dessa ämnen? Och överhuvudtaget ha en chans att välja bort dem som inte är tillräckligt bra?
Men tyvärr är lärartäthet ett populärt mått för politiker. Antagligen för att det är mycket lättare att mäta än det mer svårfångade ”bra lärare”. Därför går nu både Moderaterna och Socialdemokraterna till val på samma devis: ”Mindre klasser. Mer kunskap.”
Trots att Sverige redan har en hög lärartäthet internationellt sett. Trots att inget tyder på att det är där problemet ligger.
Miljöpartiet tycks åtminstone ha lyssnat på dem som arbetar i skolan när man föreslår mindre administration och mer makt till lärarna. Läraryrket har under många år reglerats allt mer och därmed blivit allt mindre självständigt. Det minskar förstås viljan för ambitiösa unga att söka sig dit.
En fråga för de politiker – till höger och vänster – som vill förbättra frågan måste ställa sig är:
Varför skulle den som tittar upp på carpe diem-skylten över köksbordet välja att bli biologilärare?