Den svenska skolan har generella kunskapsproblem. Men vissa skolor har fler och större problem än andra.
Jag bor i ett så kallat utanförskapsområde. När vi var nyinflyttade läste jag med stigande oro lokaltidningen.
Polisen ryckte ut till vår närmaste högstadieskola nästan varje vecka för att stoppa slagsmål, ibland knivslagsmål, mellan elever. Vi bestämde att våra barn aldrig skulle gå på den närmaste skolan.
Visst är man som förälder orolig att barnen inte ska få tillräcklig kunskap och stimulans i skolan, men den oron bleknar jämfört med fasan inför att ens barn ska bli knivhugget av en skolkamrat.
Kanske har vår närskola blivit bättre, för tidningen skriver numera bara glädjereportage därifrån. Eller så är den nye rektorn en duktig mediestrateg. Jag vet inte, för våra barn går på andra skolor.
Men jag vet att när jag läser journalisten Thomas Petersons ”Rapport från en vårtermin i kaos” (DN 11/6), om hans erfarenheter som vikarie på en förortsskola, så blir jag inte chockad som många andra. Jag är bara tacksam över att mina barn slipper kaoset.
När jag samma dag läser författaren Daniel Sjölins förvirrade sågning av utbildningsminister Jan Björklund (Expressen 11/6) häpnar jag dock. Hur kan man vara så inskränkt i sin Brommabubbla att man avfärdar ministerns oro över ordningsproblem som ”unken retorik” och ”stränghetspopulism”, när det finns skolor där våld och bråk omöjliggör all inlärning och innebär fysisk fara för elever och personal? Hur kan man hävda att de forskare som dominerade den svenska skoldebatten under 1990-talet sitter på nycklarna ”till en formidabel skola”?
Vad den svenska pedagogiska forskningen sysslade med under (bland annat) 1990-talet var att nedmontera all auktoritet i skolan. I postmodern, kunskapsrelativistisk anda skulle det traditionella ämnesstoffets auktoritet rivas: Låt eleverna själva välja och söka sin kunskap, det är inte viktigare med multiplikation och andra världskriget än att ha kunskaper om popstjärnor och fotbollsproffs.
Även lärarnas auktoritet skulle nedmonteras. Med stora möjligheter för elever och föräldrar att anmäla varje lärarförsök att upprätthålla ordning som en ”kränkning”, samt en in absurdum driven egalitär idé om ”inkludering”, försvann lärarauktoriteten.
1990-talets svenska pedagogiska debatt har inte lösningarna, utan har tvärtom bidragit till att många unga i dag berövas sin rätt till bra utbildning. Den som framhärdar i att auktoritet i skolan är något ont bör skicka sina egna barn till en kaosskola i ett utanförskapsområde. Där har 90-talspedagogernas vision nämligen uppnåtts: auktoriteten är helt utplånad.