Regeringen har som mål att alla nyanlända ska jobba eller utbilda sig efter två års etablering. Men statistik från Arbetsförmedlingen visar att endast en nyanländ av tjugo har ett arbete utan subventioner 90 dagar efter etableringstidens slut. Bara hittills under 2017 har enligt Migrationsverket 33 000 personer fått uppehållstillstånd med asylskäl som grund. Hur nyanlända ska komma i arbete är en avgörande fråga för landets framtid.
Under den tvååriga etableringsperioden erbjuds nyanlända svenskstudier, utbildning och arbetsförberedande insatser, samtidigt som de får bostad och försörjning. Därefter är tanken att de ska kunna stå på egna ben och bli en del av samhället.
För att integrationen ska fungera är ingenting viktigare än just att komma i arbete. Med ett jobb följer inte bara egen försörjning, utan också kollegor, daglig träning i det svenska språket, ökad förståelse för den svenska kulturen och inte minst en anledning att stiga upp på morgonen. Det gör det i sin tur lättare att vara en förebild för sina barn och ge dessa en god start i livet.
Även om statsminister Stefan Löfven (S) gärna lyfter fram nyanlända läkare och ingenjörer, så är det tyvärr inte representativt för den situation som vi har för handen. Närmare hälften av de inskrivna i etableringsuppdraget har enbart gått grundskola, ytterligare en del saknar grundläggande kunskaper att ens läsa och skriva på sitt eget språk. Att då finna ett arbete i ett land där enkla jobb är en bristvara är lättare sagt än gjort.
Ambitionen att utbilda ikapp människor som kommit hit i vuxen ålder är lovvärd, men orimlig. Få klarar att läsa in en svensk gymnasieutbildning utan tidigare studievana innan det är dags för pension. Lösningen måste i stället utformas i form av piska och morot. Det måste bli lönsamt för företag att erbjuda enkla jobb och även lönsamt att ta dessa jobb. Därför måste möjligheten till försörjningsstöd begränsas så att de som kan väljer att arbeta.
Förutsättningarna för att få nyanlända i arbete kommer inte att vara så goda framöver som de är just nu, när väl den rådande högkonjunkturen vänder. Att regeringen inte tar bättre vara på detta tillfälle är oförlåtligt och priset för det riskerar att bli högt.
Om andelen nyanlända i jobb eller studier skulle öka i samma takt som under de senaste fem åren skulle det ta närmare tjugo år innan regeringens mål är uppfyllt. Verkligheten måste mötas så som den faktiskt ser ut. Önsketänkande är ingen lösning, inte ens i jultider.