Efter att både Centerpartiet och Liberalerna haft pressträffar där man bryskt förklarat att man i nuläget inte är beredda att släppa fram Ulf Kristersson (M) som statsminister, utan vill ge honom mer tid att sondera, förmörkades utsikterna ordentligt för en borgerlig minoritetsregering.
På grund av Centerns och Liberalernas känslor för Sverigedemokraterna finns det just nu inga realistiska möjligheter att bilda en ickesocialistisk regering som kan tolereras av riksdagen.
Därför var det logiskt att Kristersson lät meddela att han misslyckats i försöket att först pröva en hel alliansregering med stöd av Socialdemokraterna och sedan, när det inte gick, söka stöd för ett mindre alternativ som förlitar sig på hoppande majoriteter.
”Nu har jag gjort i den här omgången vad jag kan göra. Då är det inte längre jag som har ansvar för processen. Jag kan bara säga att mina förslag står kvar på bordet, jag drar inte tillbaka någonting.”
Under måndagen väntas talmannen Andreas Norlén skicka vidare sonderingsuppdraget till Stefan Löfven (S), som nyligen röstades bort från statsministerposten. Hans uppgift kommer inte att bli lättare.
På Löfvens sida om blockgränsen är det ännu stökigare än inom Alliansen. Samarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet är avslutat sedan flera månader tillbaka. Dessutom har Vänsterpartiet maktposition stärkts av att partiet tillåtits utöva sitt ansvarslöst inflytande över Löfvens regering.
Kanske leder det så småningom till att Centerpartiet och Liberalerna sviker sina löften om maktskifte och underordnar sig Socialdemokraterna i en regeringsbildning över blockgränsen – som dessutom skulle vara beroende av inflytande från Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Frågan är vilken politik en sådan koalition skulle kunna enas om? Partierna skiljer sig för mycket i de grundläggande frågorna, med beskattning, arbetsrätt, bostadsmarknad och integration som de tydligaste exemplen. Där är Centerpartiet och Liberalerna de allianspartier som står allra längst ifrån den så kallade arbetarrörelsen, som i varje läge prioriterar sin exkluderande version av ”den svenska modellen”.
Ett koalitionsbygge mellan tre partier som vill åt väldigt olika håll skulle vara en pina för alla inblandade, följt av ett riksdagsval där minst ett av dem kommer att straffas hårt av väljarnas missnöje.
Även om Alliansen har sett bättre dagar skulle sonderingarna mycket väl kunna sluta med att talmannnen föreslår riksdagen att välja Ulf Kristersson till statsminister. Sett till valresultatet och sakpolitiken bör han fortfarande vara det starkaste alternativet.