Riksdagen har nu röstat igenom att inkorporera FN:s konvention om barnets rättigheter i svensk lag, sedan alla riksdagspartier utom Moderaterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna röstat för regeringens förslag. Detta trots tung kritik från bland annat Lagrådet och Justitieombudsmannen som menar att konventionen är omöjlig att tillämpa på enskilda fall.
Det är uppseendeväckande att en riksdagsmajoritet struntat i dessa tydliga invändningar från landets kanske mest kunniga jurister.
FN:s barnkonvention från 1989 är ett internationellt avtal som Sverige har skrivit under, som slår fast sådant som att alla barn är lika mycket värda och att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barnet. Det är självklart att Sverige ska se till att uppfylla det vi har tagit på oss. Men det är långtifrån säkert att en inkorporering av en lång rad internationella bestämmelser av målkaraktär i svensk lagstiftning är det bästa sättet att stärka barns rättigheter.
Som Olof Beckman, lektor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet, påpekar för TT (13/6) så beaktas rättigheterna som beskrivs i konventionen redan i nuvarande lagstiftning.
”Svensk lag ger redan i stort barn ett starkare rättsligt skydd än vad barnkonventionen gör”.
Barnkonventionen är skriven för diplomater och folkrättsjurister, inte avsedd som en lagtext. Enligt Beckman riskerar enskilda tjänstemän att hamna i tolkningssvårigheter när de tvingas tillämpa konventionens vaga formuleringar i verkliga fall. Det kommer att stjäla tid och resurser från myndigheter, handläggare och domstolar.
”Barnkonventionen är inte en lättillämplig text. Det kommer att bli problem längst ut i tillämpningskedjan – i socialtjänst, sjukvård, skola och polis. Det är ju de som faktiskt gör något för barn, och att de nu ska bli granskade och kritiserade utifrån en abstrakt konventionstext, det känns på något vis orättvist.”
Vill man stärka barns rätt i samhället finns det bättre vägar att välja än att göra barnkonventionen till svensk lag. Det finns exempelvis ingenting som hindrar regeringen från att förbättra barns rättigheter genom att anpassa de lagar som redan finns så att de bättre lever upp till intentionerna i barnkonventionen.
Ändå väljer regeringen att lotsa ett av sina prestigeprojekt genom riksdagen och strunta i följderna. Så gör inte politiker som verkligen bryr sig om barnens bästa.