Om tre dagar inleds valåret 2014 då 14 kommuner i Norrbotten med sossar vid makten faktiskt kan bli en handfull mindre. Det går inte att i evighet traska i samma fotspår som farfar och farmor och deras föräldrar eller någon ännu tidigare generation gjorde.
Nu kan det vara dags att lägga röster på de alternativ som känns bäst i dag. Inte de som man trodde var det för 40 eller 60 eller 80 år sedan.
Nästan dagligen läser man i Kuriren om länsbor som är missnöjda med förhållanden i egna kommuner. Och det är inte så märkligt heller. En del kommuner styrs ju som om kommunhuset vore en egen liten kvartersbutik där man tvättar kläder åt varandra. Kommunalråd med absolut majoritet i ryggen uppträder som kommunala övertänkare som inte får ifrågasättas utan vet bäst, kan bäst, gör bäst.
Men kan man beskylla Torbjörn Lidberg i Boden för att vara den bäste för kommunen? Eller Birgitta Persson i Överkalix? Eller Karl Petersen i Luleå som just nu är föremål för devota hyllningar utan begränsningar när det gäller fjäsk och underdånighet – trots att hans egen present till medborgarna verkar bli en skattehöjning 2015?
Nej, de har regerat på gamla partimeriter. Låt vara att Boden hade en alliansregering under åtta år till 2010 sedan sossarna skött sig extremt uselt båda i majoritet och opposition. Väljarna reagerade kraftfullt i kommunvalen, men i riksdagsvalen fortsatte de att rösta på partiet precis som tidigare. Därför var det också lättare att vinna tillbaka dem kommunalt efter två mandatperioder trots att sossarna saknade ett affischnamn utan tvingades damma av högoddsaren Torbjörn Lidberg. Resultatet blev förfärligt! Katastrofalt, säger en del.
Men så kan det bli när tradition får övertaget över förnuftet.
Boden tillhör förstås de kommuner där Socialdemokraterna kan förlora makten efter valet. Gällivare, Överkalix, Kiruna, Jokkmokk är andra. Men för att det ska ske förändringar är det också nödvändigt att oppositionspartierna har bärande frågor och driver dem med stor kraft. Det duger inte att komma springande tre veckor före valdagen med diverse mer eller mindre krystade utspel. Tyvärr har vi under årens lopp sett alltför många försenade uppvaknanden.
Väljarna måste uppleva att det kan bli positiva förändringar – och att det är värt att överge gamla rösttraditioner.
Tyvärr har jag inget större hopp om förändringar i landstinget. Det tycks inte spela så stor roll hur illa landstingsrådet Kent Ögren (S) och hans svans på rådsstolarna sköter sig. Makten behåller de ändå …
Och det beror förstås också på att Kenneth Backgård i Sjukvårdspartiet är den ende starke ledaren inom oppositionen. I övrigt är det tunt, tunt, tunt … Nej, jag ska inte säga något om moderaten Mattias Karlssons sätt att leda sin grupp och föra debatten. Det var ju julafton häromdagen och förma-ningarna att jag ska försöka vara snäll sitter kvar i ryggraden …
Till det slentrianmässiga röstandet hör förstås riksdagsvalet. Det är beklagligt att Socialdemokraterna har en så svag besättning i riksdagen – stolpskott kallade jag dem någon gång. För länets framtid är det beklagligt att en så stor del av riksdagsgruppen består av personer som politiskt känns lika kalla som nyfångad sik. Dags för förändringar!