Invandrarna får förmåner som lokalinvånarna får, begår brott, är kulturellt annorlunda och skapar allmän otrygghet. Påståendena känns igen – och ändå kommer de inte från Sverige eller ens något EU-land utan från Turkiet. Med 3,4 miljoner syriska flyktingar i landet har dessutom Turkiet större utmaningar att ordna skolor åt barnen och bostäder åt familjerna än de flesta EU-länder har.
I en ny rapport från International Crisis Group uppmärksammas attityder till flyktinginvandringen i Turkiet och hur invandringen påverkar de redan existerande – och nog så stora – spänningarna i landet. Dit hör de ekonomiska problemen. Turkiet har förhållandevis hög arbetslöshet (11,4 procent 2017) och även om ekonomins struktur är något annorlunda än inom EU, är det en fenomenal utmaning att på denna arbetsmarknad integrera ett mycket stort antal övervägande lågutbildade som inte talar språket. Följden har blivit att de syriska flyktingarna nästan uteslutande återfinns i den ”informella” ekonomin. Uppskattningsvis 750 000–950 000 arbetar svart; endast 15 000 har de tillstånd som behövs för att arbeta på den reguljära arbetsmarknaden. De syrier som finner arbete konkurrerar ut turkiska arbetare genom att acceptera lägre löner; de syrier som inte arbetar uppfattas ligga samhället till last.
Ett annat område som påverkas är relationerna mellan grupper i det turkiska samhället. Det styrande AK-partiet har haft en invandringsliberal linje och försökt påvisa positiva effekter av flyktingtillströmningen, samt ytterst hänvisat till religionen. Att hjälpa muslimska bröder och systrar i nöd är en plikt. Bland de egna väljarna har denna retorik tagits väl emot, men bland vänsterväljare och sekulärt sinnade har den enligt International Crisis Group snarast ökat motviljan mot såväl regeringen som mot flyktingarna. En företrädare för aleviterna, en stor religiös minoritet, säger i rapporten att man anar ett politiskt försök att med syriska sunnimuslimer som verktyg ta marginaliseringen av aleviterna ett steg längre. ”Vi kan inte låta bli att tro att Ankara bedriver demografisk politik.”
Även de som inledningsvis tilltalades av regeringens religionsbaserade solidaritet börjar dock enligt rapporten att tröttna. En majoritet upplever, religionen till trots, att syrierna är kulturellt avlägsna. De praktiska problemen – att hitta lärare, till exempel – är helt enkelt för stora. Och de har knappast hjälpts av den samtidiga utrensning och centralisering som pågår inom offentlig sektor sedan kuppförsöket i juli 2016.
För en europé är det således en märkligt välbekant och samtidigt främmande bild av integrationsproblemen. De stora utmaningarna är de samma. Till och med ryktena är de samma. Men flyktingarna landar i en inrikespolitisk situation som redan är präglad av kamp och polarisering – en situation som gör integrationen ännu svårare än den är redan under normala omständigheter.