Europaskeptiska regeringar finns nu i flera EU-länder, men den mest betydande blir utan tvivel den italienska. Italien står för 11,2 procent av EU:s bruttonationalprodukt – efter Brexit är det bara Frankrike och Tyskland som väger tyngre. När nu högerpartiet Lega och den populistiska Femstjärnerörelsen ser ut att bilda regering tillsammans, blir det en regering som både i sin ekonomiska politik och i sin Europapolitik kommer att hamna på kollisionskurs med EU och eurozonen.
Såväl Lega som Femstjärnerörelsen har en klart negativ hållning till EU; Legas ledare Matteo Salvini har till och med talat om att tillsammans med andra likasinnade länder få till stånd ett samordnat utträde ur unionen, och Femstjärnerörelsen har drivit att det borde genomföras en folkomröstning om fortsatt medlemskap i euron.
Kombinerar man partiernas utfästelser får man dessutom fram en ekonomisk politik som blir svårsmält i eurozonen. Lega vill införa platt skatt, Femstjärnerörelsen ett slags medborgarlön. Partierna har redan funnit varandra i att sänka pensionsåldern och rulla tillbaka en tidigare genomförd pensionsreform. Inget av detta kommer att bidra till att Italien uppfyller kraven i den europeiska så kallade stabilitets- och tillväxtpakten.
Och den italienska ekonomin får redan kritik. Statsskulden överstiger 130 procent av bruttonationalprodukten, vilket innebär att stora resurser tas i anspråk som i stället kunde ha satsats på utbildning och infrastruktur. Italiens skattesystem stödjer inte heller, enligt EU-kommissionen, ekonomisk tillväxt eller effektivitet.
Den italienska efterfrågan på ekonomiska råd från EU-nivå torde dock vara begränsad. Den italienska ekonomin växte överhuvudtaget inte mellan 1999, då euron infördes, och 2016. Ekonomin var inte särskilt tillväxtorienterad under åren före eurons införande heller, men helt klart innebar inte den gemensamma valutan något lyft för Italien. Under åren före eurons införande växte Italiens ekonomi snabbare än Tysklands; sedan valutan infördes har förhållandet varit alldeles motsatt. Arbetslösheten i Italien, som i mars låg på elva procent, är den tredje högsta i EU och är nu fyra procentenheter högre än för tio år sedan. Det är inte underligt om italienska väljare börjar fundera över den europeiska tillväxtmodellens tillförlitlighet.
Italien har också på egen hand tvingats hantera stora delar av den europeiska flyktingkrisen, med följden att migrationen blev den dominerande frågan i valet.
Mot denna bakgrund framstår det inte som så märkligt att väljarna i valet i mars röstade både för ett brott med den traditionella italienska politiska ordningen och för en konfrontation med EU. Om en koalition mellan Lega och Femstjärnerörelsen verkligen kommer till stånd och börjar driva sin politik, kommer konsekvenserna att vara i paritet med Brexit.