Faller EU samman? Det finns många teorier om europeisk integration, men nästan inte någon om europeisk desintegration – detta är utgångspunkten i den bulgariske statsvetaren Ivan Krastevs bok Efter Europa (Daidalos förlag). Efter årtionden av utvidgning och allt närmare samarbete inom den europeiska unionen har nu det otänkbara – upplösning – plötsligt kommit att framstå som närmast oundvikligt.
I Efter Europa ger Krastev sin tolkning av hur detta sönderfall kommer att gå till. Det historiens slut som utlovades efter Berlinmurens fall – när liberalismen tycktes ha triumferat över socialismen – visade sig vara temporärt. Nu är det liberalismens inneboende motsättningar som skapar spänningar.
Främst bland dem är migrationspolitiken. Hur kan människors universella rättigheter förenas med det faktum att vi åtnjuter dem som medborgare av samhällen som är olika fria och välmående? ”Globaliseringen har gjort hela världen till en by, men en by som lever i ett slags diktatur – den globala jämförelsens diktatur.”
Denna motsättning visar sig såväl i EU:s förhållande till omvärlden som i relationerna inom EU. Just den interna europeiska migrationen var ett av de ledande skälen till att en majoritet av britterna röstade för utträde ur EU.
När unionen utsätts för denna påfrestning aktiveras andra spänningar. Det som ur svenskt perspektiv kan se ut som bristande solidaritet inom EU är snarare enligt Krastev en kamp mellan olika solidariteter: nationell, etnisk och religiös solidaritet kolliderar med den allmänmänskliga, solidariteten människor emellan.
Denna klyfta som går mellan öst och väst är den skiljelinje som, menar Krastev, hotar unionens framtid. Det östeuropeiska motståndet mot den europeiska migrationspolitiken kan spåras idéhistoriskt – de centraleuropeiska staterna bygger på ett annat sätt än den franska på medborgarskap grundat på gemensam härkomst och kultur. Men den hör också ihop med vitt skilda erfarenheter i modern tid. Det går en skiljelinje mellan dem som själva har upplevt att deras samhällssystem faller samman och dem som bara har läst om samhällens sönderfall i läroböckerna i skolan. ”Östeuropéer grips av ängslan eller rentav fruktan inför sakernas tillstånd, medan västeuropéer håller fast vid att allting kommer att lösa sig till det bästa.”
Krastevs uppdelningar är naturligtvis ordentliga förenklingar – hans bok är i ordets rätta mening en essä. Men som sådan är den tankeväckande och ovanlig. Klarar EU krisen? Inte genom storslagna satsningar på ökad legitimitet, varnar Krastev. I stället borde ansträngningarna inriktas på ren och skär överlevnad, med all den flexibilitet det kräver. Själva överlevnadsförmågan kan bli en framtida källa till legitimitet.
Och EU har faktiskt överlevt så här långt. En del av de kriser som Krastev förutspår har redan passerat. 2017 blev inte ett lika avgörande år i Europas historia som 1917 eller 1989.