I efterhand brukar politiska bedömare säga att händelser var väntade, men att norska Fremskrittspartiet skulle lämna regeringen var det veterligen ingen som förutspådde. I efterhand är det däremot lätt att se tecknen på splittring, en splittring som hade gått så långt att samarbetet inte kunde överleva hanteringen av en återvändande IS-familj.
Fremskrittspartiets vantrivsel i regeringen kan delas upp i två delar, en opinionsmässig och en sakpolitisk.
Den opinionsmässiga är att varken partiet eller regeringen i dess helhet vann på samarbetet. ”Under de fyra första åren ingick vi i en populär regering”, sa partiledaren Siv Jensen om varför partiet nu lämnar regeringssamarbetet.
Sedan 2017 är det dock inte mycket som har stämt. Efter en toppnotering på närmare 30 procent av väljarstödet i början av 2018 har statsminister Erna Solbergs Höyre dalat till bara drygt 20 procent. Fremskrittspartiet har sedan september 2017 tappat var tredje väljare. De båda andra regeringspartierna, Venstre och Kristelig Folkeparti, är minimala och ligger nu båda under fyraprocentsspärren. Det är i opinionshänseende inte ett vinnande lag.
Den sakpolitiska besvikelsen ur Fremskrittspartiets perspektiv är att det inte har märkts på regeringens politik att partiet är större än de båda småpartierna tillsammans. Hanteringen av IS-familjen, där småpartiernas åsikter vägde tyngre än Fremskrittspartiets, blev en bekräftelse av att inflytandet över regeringens politik inte var vad den enligt partiet borde vara.
Innan partiledaren Siv Jensen oväntat lämnade besked om att Fremskrittspartiet skulle lämna regeringen, var linjen att partiet skulle sammanställa en lista över saker det ville få igenom och en tidsfrist för när denna lista skulle ha accepterats av övriga partier.
När utträdet är ett faktum faller det sig naturligt att Fremskrittspartiet bara ser möjligheter i sin nya position. Utanför regeringen kan partiet stödja en icke-socialistisk statsminister utan att fördenskull behöva stå för en massa grå och tråkiga kompromisser om sakpolitik. Förhoppningen är uppenbart både opinionsmässig återhämtning och större sakpolitiskt genomslag, till följd av att partiet kan fälla regeringen.
Men priset ska inte underskattas. Fremskrittspartiet tillbringade fyrtio år i opposition och inte ens sju i regeringsställning. Att partiet tvingades lämna är ett nederlag. ”Ifall Fremskrittspartiet lämnar regeringen, är de enda vinnarna de som önskar fler invandrare i Norge”, sa partiets migrationspolitiska talesperson Jon Engen-Helgheim nyligen. ”Ingen IS-kvinna ska få pressa ut Fremskrittspartiet ur regeringen.” Sedan hände just detta.