Det står faktiskt helt still. Nej, jag har ingen bra gissning, svarade Ebba Busch Thor i Aktuellt på frågan ”vem har skrivit Gösta Berlings saga?” (Selma Lagerlöf). Därefter passade Kristdemokraternas partiledare även på frågorna om vem som författat Giftas (August Strindberg) och Gentlemen (Klas Östergren).
Kanske drabbades hon av en frågesports-blackout. Kanske hade hon otur med urvalet av titlar (hon lyfte fram Selma Lagerlöfs Jerusalem som en bok som hon läst).
Hur som helst var det inte Ebba Busch Thors mest briljanta stund som partiledare. Men det var åtminstone effektiv argumentation för förslaget om en litteraturlista som alla skolever ska läsa.
Kristdemokraterna vill, liksom Liberalerna, inrätta en officiell kanon- eller klassikerlista i undervisningen ‒ ett urval av såväl svenska som utländska böcker, filmer, pjäser och musikstycken som alla elever ska ha tagit del av när de lämnar skolan.
Det finns många fördelar med detta. I tider av växande segregering och individualisering av mediekonsumtionen ökar behovet av gemensamma referenspunkter i samhället.
För 30 år sedan hade vi endast två tv-kanaler, man talade om samma saker och den gemensamma referensramen var självklar. I dag är mediekonsumtionen individualiserad, bostadsområden och skolor segregerade, och parallellt med majoriteten finns många kulturella, religiösa och etniska minoriteter i vårt land.
En klassikerlista skulle sänka trösklarna till den svenska kulturen för nyanlända och vara ett viktigt steg mot att återupprätta en kunskapsskola som ger bildning till alla elever ‒ inte bara dem som haft tur att födas av rätt föräldrar eller i rätt bostadsområde.
När den svenska skolans problem debatteras handlar diskussionerna vanligen om saker som lärartäthet, Pisa-resultat, betygssystem, datorer i klassrummen, ägarformer och ”vinster i välfärden”. Men det talas nästan aldrig om klassisk bildning, trots att språkkunskaper samt historisk och kulturell kompetens blir allt viktigare i arbetslivet.
När fler och fler arbetsuppgifter läggs ut på datorer och algoritmer har efterfrågan ökat på kunskaper om hur man tolkar, kopplar ihop och syntetiserar information och olika företeelser.
Det räcker inte längre att vara en duktig programmerare, när en duktig programmerare kan anlitas för en billigare peng i Indien. En programmerare som däremot har djupa insikter i språk eller beteendevetenskap, och som kan använda dessa kunskaper i kodningen, är mycket svårare att ersätta på arbetsmarknaden.
Vissa hävdar till och med att den viktigaste anledningen till att företag som Apple och Google varit så framgångrika under det senaste decenniet beror på att många anställda – speciellt cheferna – har en bakgrund inom både teknologi och humaniora.
Visst kan det vara ansträngande att tvingas arbeta sig igenom klassikerna, men koncentrationsförmåga såväl som språk- och historiekunskaper är helt nödvändiga pusselbitar för att kunna kommunicera och dra slutsatser i ett ekonomiskt och teknologiskt avancerat samhälle.
Klassikerna kräver ofta att man skärper sitt intellekt om man fullt ut ska begripa dem. Men styrkan och disciplineringen som kommer av den mentala ansträngningen spiller ofta över på andra delar av livet.
Den västerländska kulturen är fullspäckad med litterära liknelser och referenser. Eftersom en allt mindre skara läser klassikerna är det tyvärr färre och färre som förstår dem. Det gäller inte bara skolelever.
Alla vet att frasen ”att vara eller icke vara, det är frågan” kommer från Shakespeares Hamlet, men hur många känner till sammanhanget och betydelsen bakom? Vad innebär det att ”slåss mot väderkvarnar”? Vad menas med att ”välja mellan Scylla och Charybdis”?
Kunskaper om tidigare generationers landvinningar och erfarenheter är helt central för vår förmåga att skilja på tyckande och fakta, respektera andras ståndpunkter och sätta nutida företeelser i sitt historiska sammanhang. Egenskaper som borde stå skyhögt i kurs i tider av ”fake news” och alternativa fakta.
När alla elever får ta del av ett gemensamt kulturarv så blir det ett sammanhållande kitt, som bidrar till samhörighet och förståelse. Detta är viktigare än någonsin eftersom så mycket annat just nu pekar mot ökad fragmentisering, ytlighet och individualism.
Kristdemokraternas klassikerlista kan – tillsammans med fler undervisningstimmar som läggs på läsning – bidra till att lägga en gemensam grund som behövs. Förhoppningsvis skulle den även stärka allmänbildningen hos framtidens partiledare.