Många äldre par har levt ihop ett helt liv, och vill förstås göra det till livets slut. När den ena maken får så stora omvårdnadsbehov att en flytt till ett äldreboende blir nödvändig nekar vissa kommuner livskamraten att flytta med. För de som drabbas uppstår helt naturligt stor oro och förtvivlan. Det är svårt - för att inte säga omöjligt - att försvara den här typen beslut.
Enligt biståndsparagrafen i socialtjänstlagen har den enskildes rätt till bistånd motsvarande en skälig levnadsnivå. Begreppet skälig levnadsnivå är inte definierat utan ska tolkas individuellt och utgå från den tid man lever i. Uppfattningar kan förändras över tid men jag tror de flesta anser att det är ovärdigt och inhumant att skilja äldre människor åt som delat allt och tänkt göra det till livets slut.
För fem år sedan ändrades socialtjänstförordningen så att om två makar eller sammanboende bedöms ha ett behov av särskilt boende, så ska de beredas plats på samma boende. Det var en välkommen förändring, men inte tillräcklig eftersom regeln inte gäller om bara en av makarna har ett behov av särskilt boende. Äldres rätt att bo tillsammans med sin livskamrat bör därför regleras tydligare i lag.
Socialtjänstlagen är en ramlagstiftning som ger kommunerna stor frihet att göra sina bedömningar. Men med frihet kommer ansvar. Det är helt enkelt inte värdigt eller alls lämpligt att neka parboende. Äldres rätt att bo tillsammans med sin livskamrat - oavsett om omsorgsbehoven är olika - bör därför regleras tydligare i lag.
Regeringen har därför beslutat att det i en skälig levnadsnivå ska ingå att kunna fortsätta sammanbo med sin make eller sambo, oavsett om personerna har olika omsorgsbehov. Förutsättningen är förstås att båda önskar det.
Bara vetskapen om att fortsatt parboende är möjligt skulle bidra till ökad trygghet och minskad oro. Det skulle dessutom öka valfriheten. En lagstiftning som garanterar parboende skapar trygghet och meningsfullhet i en många gånger kaotisk situation för det äldre paret. I praktiken innebär den föreslagna lagändringen en parboendegaranti.
Att få känna trygghet, värdighet och gemenskap är viktigt för alla som blir äldre och behöver omsorg. Äldreomsorg är inte bara omvårdnad och medicinskt omhändertagande - det handlar också om att äldre personer ska få hjälp och stöd att fortsätta leva sitt liv som de vill.
Den tredjedel av kommunerna som i dag garanterar möjlighet till parboende ser inga problem med detta. Det handlar inte om många par per kommun och i regel krävs endast en flexibel planering. Det medför därför endast marginella kostnader och ett mindre administrativt merarbete för kommunen. Men för det enskilda paret handlar det om livskvaliteten och tryggheten under de sista åren i livet. Det är hög tid att alla kommuner ger äldre möjlighet att bo tillsammans, även om omsorgsbehoven skiljer sig åt.