Svar på infrastrukturminister Catharina Elmsäter Svärds (M) debattinlägg i Norrbottens-Kuriren den 10 januari.
JOBBEN ÄR det som kommer först. Det som kommer därefter är hur vi säkrar jobben och företagen. På tredjeplats kommer hur vi i framtiden ska ha det med jobben. Det kräver framsynthet, långsiktighet och uthållighet. Det kräver forskning, utveckling och utbildning. Det kräver en fungerande infrastruktur inte minst av vägar och järnvägar, men även telekommunikationer och flyg.
Regeringen gör en stor sak av sina "gruvrelaterad infrastruktur" i Norrbotten. Och det är bra att det satsas på både Malmbanan och bättre förbindelser till gruvan i Kaunisvaara. Om detta är vi eniga. Samtidigt är det småpotatis i jämförelse med vad som görs i andra delar av landet.
Norrbotten toppar i dag, enligt SCB, tillväxten räknat per sysselsatt person. Stockholmarna kommer först på andra plats. Norrbottens län noterades för en BRP (Brutto Regional Produkt) på 884.000 kronor, Stockholms län hade 873.000 kronor.
I Norrbotten steg bruttoregionprodukten BRP med hela 18,7 procent i volym. Den svenska ekonomin mätt i BNP ökade med 6,6 procent i volym mellan 2009 och 2010. Av dessa 6,6 procent stod Norrbotten för 0,6 procent enheter, vilket är väldigt mycket om vi jämför på antalet människor. Stockolm stod för 1,1 procent, men då är de rätt många fler människor som bor där.
Gruvorna, stålet, malmen, skogen, vattenkraften och besöksnäringen genererar stora samhällsekonomiska vinster. Enbart gruvbolaget LKAB hade ett rörelseresultat på 9,7 miljarder kronor de första nio månaderna 2012. Malmfälten och Norrbotten är i allra högsta grad en närande del av Sverige.
Det naturliga vore att se detta som en möjlighet. Men det kräver insatser för att den goda utvecklingen ska hålla i sig och att Norrbotten ska fortsätta att vara en bra bit av landet.
Men så tänker inte regeringen. Av regeringens totala anslag uppgår till 106 miljarder kronor under planperioden 2014-2015. Bara 2,15 miljarder av dessa 106 miljarder kronor går till Norrbotten. Det innebär att ungefär 2 procent av regeringens totala satsning på infrastruktur går till Norrbotten. Vilket självklart inte står i proportion till norrbottningarnas andel av befolkningen som är 2,6 procent.
Jag konstaterar att regeringen när det gäller välbehövliga infrastruktursatsningar på vägar och järnvägar så är Norrbotten missgynnad oavsett om vi tittar på länets storlek och avstånd, befolkningsmässigt eller vår ekonomiska betydelse för den svenska ekonomin. Då blir resultatet att nödvändiga åtgärder på E10 inte blir av och Norrbotniabanans projektorganisation avvecklas och skjuts upp på obestämd tid.
Vi socialdemokrater har ett fullt ut finansierat budgetförslag. Vi använder dock pengarna på ett annat sätt än vad regeringen gör. Vi föreslår till exempel högre planeringsram med 46 miljarder och vi föreslog mer pengar än regeringen till drift och underhåll av och reinvestering i statliga järnvägar, statliga vägar samt medfinansiering av enskilda vägar.
Jag konstaterar att vi socialdemokrater - nu som tidigare - ja ända tillbaka till 60-talet, oavsett om vi styrt eller varit i opposition, varje enskilt år, lagt mer pengar än vad de borgerliga har föreslagit på investeringar och underhåll i infrastruktur. Detta känner naturligtvis infrastrukturminister Catharina Elmsäter Svärd (M), till, likaväl som hon vet hur sträckningen på E10 går.