SVENSKT NÄRINGSLIV menar - bland annat i en debattartikel i Kuriren den 9 december - att fackens lönekrav inte är rimliga. Det är en vanlig uppfattning hos näringslivet och inte överraskande. Häpnadsväckande är däremot påståendet att facken inte bryr sig om industrin eller Sveriges ekonomi.
Det är löntagarna som förlorar mest på arbetslösheten. Att företagen är konkurrenskraftiga och efterfrågar arbetskraft och erbjuder aktieavkastning ligger också i fackets intresse. Problemet är när måttet på ett företags framgång är förmåga att leverera höga aktieutdelningar.
Minskar efterfrågan på ett företags varor eller tjänster, är uppsägningar ett effektivt sätt att upprätthålla nivån på aktieutdelningen. Det är därför som företag som skär ner ofta får en kraftigt ökad aktiekurs.
Svenska folket ger sitt stöd till LO i avtalsrörelsen och säger nej till arbetsgivarnas krav på ökade löneskillnader, sänkta ingångslöner och osäkra visstidsanställningar. Det visar en undersökning från opinionsföretaget Novus.
SCB visar också att den tiondelen av befolkningen med högst inkomster har haft en inkomstökning på nästan 50 procent mellan 1999 och 2010. Det ska jämföras med ökningen på 5 procent för den tiondel av befolkningen som har de lägsta inkomsterna. Det är orättvist och orättfärdigt i ett modernt samhälle.
Vi menar att det ska löna sig mer att arbeta också för den som inte tjänar mest. Det är viktigt för att öka köpkraften och produktivitet. En växande låglönemarknad är både ett samhällsekonomiskt misstag och samhälleligt misslyckande. Istället ska LO-kollektivets löner, arbetsvillkor och status höjas.
Det finns utrymme för löneökningar. LO-ekonomerna pekar i sin färska konjunkturrapport på att företagen har ett bra kapacitetsutnyttjande och levererar kommande vinstökningar. Det betyder att för låga löneökningar bara ökar aktieutdelningen.
När den internationella konjunkturen dalar måste efterfrågan upprätthållas på annat håll. Det är därför viktigt att den inhemska efterfrågan inte försvagas utan stärks. Då får löneökningarna inte hållas tillbaka för kraftfullt. En löneutveckling som hamnar en procent för lågt, bedöms av LO-ekonomerna att minska sysselsättningen i storleksordningen 10.000 personer.
Därför är de krav som kassabiträden, verkstadsmekaniker, sopåkare, elektriker, och undersköterskor och alla andra ställer avtalsrörelsen rimliga utifrån en helhetssyn på ekonomin, arbetsmarknaden och jämställdheten.