VI SER med stor oro på de neddragningar av rehabiliteringsresurser som sker inom både landsting och kommuner. I och med omstruktureringar och sparkrav har det skett en minskning av rehabiliteringspersonal i länet. Mindre resurser drabbar äldre, multisjuka, strokedrabbade och andra i behov av rehabilitering för att bli så självständiga och aktiva som möjligt.
Arbetsterapeuter inom slutenvården upplever att mer tid ägnas åt bedömningar och mindre till rehabiliteringsinsatser. Det snabba flödet av patienter gör att bedömningar efterfrågas och måste prioriteras för att inte fördröja utskrivningar. Rehabiliteringsresurserna hotas ytterligare av pålagda sparkrav.
I samband med kommunernas övertagande av hemsjukvården från landstinget har en del hälsocentraler och en del kommuner valt att göra besparingar då de behållit, alternativt tagit över mindre arbetsterapeutresurser än primärvården tidigare haft. De fåtal arbetsterapeuter som är kvar i primärvården träffar enbart patienter som själva kan ta sig till hälsocentralen.
Arbetsterapeuterna i kommunerna har stora ansvarsområden över personer som bor både i ordinärt och särskilt boende. Svåra prioriteringar måste göras mellan olika individers behov, men också de behov som personal och närstående upplever. I exempelvis Falun har det visat sig att konsekvensen blir att rehabilitering inte hinns med utan tiden ägnas åt akuta åtgärder i hemmet. Patienter får inte tillräcklig rehabilitering och blir beroende av mer hjälp vilket gör att kostnader och lidande ökar.
Arbetsterapeuter upplever stor otillräcklighet och frustration över att ha kunskap om insatser som skulle vara patienterna till godo, men inte ha möjlighet att genomföra dem vilket är i strid med yrkets etiska kod. De besparingar som görs i samband med hemsjukvårdsreformen riskerar att skapa en obalans mellan antalet arbetsterapeuter och sjukgymnaster vilket försvårar teamarbetet runt patienterna. Arbetsterapeutens fokus är att individen ska ha en så god aktivitetsförmåga som möjligt i förhållande till kraven i sin omgivning. Rehabiliteringsarbetet är beroende av att olika yrkeskompetenser kompletterar varandra för att individens behov ska kunna tillgodoses. Fler arbetsterapeuter i primärvården är nu att ensamarbetande och jobbar även mot flera olika hälsocentraler. Detta försvårar samarbetet med övriga yrkeskategorier, men också möjligheterna till utveckling av arbetsmetoder och bibehållen hög kvalitet.
Om personer får rätt och samordnade insatser kommer det att leda till kortare vårdtider på sjukhus, behov av mindre hemtjänstinsatser och ett minskat hjälpmedelsbehov. Rätt satsning på rehabilitering innebär besparingar för kommunerna och samhället i stort.
I Sverige finns flera exempel på att satsning på hemrehabilitering medfört förbättrad livskvalitet och ekonomiska vinster för kommunen. Östersund har sedan flera år tillbaka utformat en framgångsrik modell, vilken även Kalmars kommun prövat med liknande resultat. Båda kommunerna har valt att satsa på rehabilitering då det är kostnadseffektivt. Fler arbetsterapeuter och sjukgymnaster har anställts och hemrehabiliteringsteam har skapats. I Kalmar kommun är nyckeltalet 0,5 arbetsterapeut per 350 personer över 65 år. Detta kan jämföras med hemsjukvården i Norrbottens kommuner som har en arbetsterapeut per 2.150 invånare över 65 år.
Rehabilitering ska möjliggöra delaktighet och ett aktivt liv och måste utgå från den enskilda individens önskemål och behov. Det verkar dock svårt att argumentera för samhällsekonomiska vinster som rehabilitering ger när alla är mer fokuserade på att dra gränser och bevaka sina intressen.
Liv som räddas ska också levas!