Efter Moderaternas partistämma i Örebro för två veckor sedan skrev jag ett ledarstick med rubriken ”M hittar hem igen?”. Förväntningarna var positiva efter en stämma som präglades av en efterlängtad uppgörelse med Reinfeldterans migrations- och försvarspolitik. Men de överträffades ändå under den gångna veckan.
I opinionsmätningen från Ipsos som presenterades i Dagens Nyheter så ökade Moderaterna med 6 procentenheter till 22 procent.
Det faktum att både Centerpartiet och Sverigedemokraterna rasade som en följd av Moderaternas framryckning skvallrar om att M börjat återvinna delar av det förtroende som förlorats under en bedrövlig mandatperiod i opposition.
Men uppgiften blir inte lätt för Ulf Kristersson. Att få med sig de egna och vända M-trenden och är en sak. Att leda Alliansen, som den ser ut i dag, till valframgång är en helt annan.
På sistone har två profilerade röster i liberalerna, Europaparlamentarikern Cecilia Wikström och riksdagsmannen Mathias Sundin, uttryckt att Liberalerna borde lämna allianssamarbetet och eventuellt söka samarbete med Socialdemokraterna. Inför partiets landsmöte i november har Sundin motionerat om detta tillsammans med partistyrelseledamoten Per-Åke Fredriksson.
Liberalernas möjligheter att få igenom sin egen politik som juniorpartner till Socialdemokraterna bör vara starkt begränsade. Den så kallade samarbetsregeringen har ju under nuvarande mandatperiod inte lyckats få till breda samarbeten kring bostadsmarknaden, spelreglerna för välfärden, och den växande grupp människor som står allt längre från arbetsmarknaden – politikområden där alla ser att blocköverskridande överenskommelser hade behövts.
Det betyder inte att Wikströms, Sundins och Fredrikssons invändningar inte är värda att ta på allvar. Sådana tvivel utgör ingen stabil grund för att vinna väljarnas förtroende som ett regeringsfähigt alternativ. Det räcker inte att hänvisa till att de rödgröna är mer splittrade.
Om den öppna bristen på samsyn, både när det gäller sakpolitik och regeringsfrågan, utgör ett problem för borgerligheten just nu så riskerar konsekvensen att bli än värre efter valet. En framtida alliansregering, som förväntas hantera en besvärlig parlamentarisk situation, måste vara grundligt förberedd om den ska klara av att fylla sitt regeringsinnehav med viktiga reformer. Alla har ett ansvar för att vårda samarbetet och förnya dess innehåll. Borgerligheten har inte råd att störas av interna slitningar.