Alla åtgärder som skapar samordning och stärker försvarets trygghetsskapande effekt är välkomna, det gäller även Sveriges medverkan i försvarssamarbetet European Intervention Initiative (E2I), som startades av Frankrikes president Emmanuel Macron förra sommaren.
Men deltagandet i Macrons nya klubb ska ses för vad det är.
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) försöker återkommande lansera fördjupade samarbeten i olika typer av nätverk som något slags alternativ till Natomedlemskap och ett starkt eget territorialförsvar. Det är det inte.
Några ömsesidiga garantier eller skyldigheter att ingripa då en annan medlem hotas ges nämligen inte inom E2I. Emmanuel Macron och hans europeiska samarbetspartners, varav fyra av fem är Natomedlemmar, är tvärtom mycket tydliga med att det fortsatt är försvarsalliansen Nato som utgör Europas säkerhetsgaranti.
Det franska initiativet föddes i stället ur viljan att snabbare kunna samla villiga europeiska länder till krishanteringsinsatser och militära operationer i Europas närområde.
Genom praktiska förberedelser mellan deltagande länders försvarsledningar förväntas styrkornas tillgänglighet och användbarhet öka. En annan fördel som anförs med det nya samarbetet är att det sträcker sig utanför EU:s ramar och därmed inte lider av ett kommande brittiskt utträde ur unionen.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt att det finns en bred uppslutning i Sveriges riksdag för att sluta upp bakom Macron.
Ett nytt informellt samarbete om internationella insatser kan förvisso ses som en välkommen bonus, som stärker den europeiska sammanhållningen, men är ingen alternativ lösning på våra långsiktiga försvars- och säkerhetsproblem. Sverige är även fortsättningsvis ett militärt svagt land som, till skillnad från Natomedlemmar som Danmark och Norge, saknar utfästelser om uppbackning från andra.
Sveriges medlemskap i European Intervention Initiative får varken överskugga regeringens ansvar för egna försvarssatsningar eller försena en förutsättningslös utredning om Natomedlemskap.