Brottsförebyggande rådet, Brå, presenterade i tisdags den årliga Nationella trygghetsundersökningen vid Folk och Försvars årliga konferens i Sälen. Det var ingen trevlig statistik som redovisades. Allmänhetens förtroende för Polisen faller i rask takt. I dag är det bara 54 procent som känner ett stort förtroende för Polisen. Under fjolåret var det redan låga 61 procent. Året dessförinnan 65 procent.
I takt med att människor upplever att en av kärnstatens absolut viktigaste uppgifter inte fungerar som den ska ökar svenskarnas oro för brottsligheten. Framförallt är det fler kvinnor som känner sig otrygga i Sverige, enligt Brå. Tre av tio kvinnor i mätningen, 30 procent, känner oro för sin egen säkerhet om de går ut kvällstid.
Länge brukade olika förståsigpåare påpeka att upplevelsen av otrygghet inte står i proportion till hur verkligheten ser ut: Människor oroar sig helt enkelt för brott i onödan utan att samhället statistiskt sett blivit farligare. Den invändningen har blivit allt mer sällsynt i takt med att den ökande oron motsvaras av en statistisk ökning av sexualbrott och andra allvarliga våldsbrott.
Något håller utan tvivel på att gå alldeles galet i Sverige, samtidigt som det tveklöst gått något galet med Polisens förmåga att bekämpa brott. Båda dessa tendenser måste brytas.
Med tanke på den utbredda otryggheten, sexualbrotten, skottlossningarna och morden samt polisens oförmåga att klara upp så kallade vardagsbrott , som exempelvis bostadsinbrott och skadegörelse, var det inte mer än rimligt att lag och ordning kom att prägla årets första partiledardebatt.
Statsminister Stefan Löfven (S) talade länge och väl om hårdare tag och ekonomiska tillskott till Polisen. Efteråt sade han sig till och med vara villig att sätta in militären mot kriminella gäng. Men om Löfven insett allvaret i situationen, så syns det inte i den politik som regeringen bedriver. Man har ju inte ens lyckas byta ut den misslyckade rikspolischefen.
Det till synes obegränsade tålamodet med rikspolischef Dan Eliasson vore kanske förståeligt om det fanns tecken på att polisens mångåriga problem med brottsuppklarning, polisflykt och personalmissnöje genomgår en vändning. Några sådana syns inte. Polisens facit sedan Eliasson tillträdde, med löftet att han skulle genomföra polisens gigantiska omorganisation utan merkostnader, är nedslående.
Ett avskedande av rikspolischefen skulle självklart inte lösa alla problem. Men det vore en första förutsättning för att få Polisen att hamna på rätt köl och återupprätta allmänhetens förtroende för myndigheten.