Man kan räkna på hitan och ditan. Så uttryckte sig Gudrun Schyman, Vänsterpartiets före detta partiledare och nuvarande partiledare för FI, i Sveriges Radio (20/5 2017). Vänsterpartiets kongress i Karlstad den gångna helgen skulle kunna sammanfattas med motsvarande ointresse för sambandet mellan kostnader och intäkter samt oförmågan att skilja dröm från verklighet.
Den nyligen antagna valplattformen ”Ett Sverige för alla, inte bara för de rikaste” har ökad jämlikhet som genomgående tema. Denna ska uppnås genom en rad förslag, bland annat höjd skatt, förkortad arbetsdag till sex timmar med bibehållen lön samt höjda pensioner. Även V förstår att detta kommer att bli mycket kostsamt.
”En stor del av vår välfärdspolitik är att arbeta för att höja skatterna för att få mer pengar till välfärden”, säger Madeleine Nyvall (V) som är omvald i partistyrelsen (SR 11/2). Hon fortsätter: ”Kapitalägare och höginkomsttagare tycker jag kan betala mer i skatt.” Det verkar inte finnas någon gräns för hur mycket V anser att offentliga utgifter kan höjas eller för hur mycket skatten för rika kan höjas.
Enligt statistik från SCB står den tiondel av inkomsttagarna med de högsta inkomsterna för en tredjedel av skatteintäkterna som härrör från privatpersoner. De två översta tiondelarna i sin tur står för nästan hälften av skatteintäkterna (DI 8/2). De som V vill ska stå för kalaset är alltså de så kallade rika. Med andra ord företagare och idrottsstjärnor, som oftare än inte tar sitt bohag och flyr utomlands när skattetrycket blir konfiskatoriskt. Hur färre skattebetalare i landet ska ge mer pengar till välfärden är en gåta, som inte heller får något svar.
Frånvaron av logik bekymrar inte Vänsterpartiet nämnvärt och partiet bemödar sig inte att förhålla sig till verklighet eller fakta. Kanske kan det förklaras av Vänsterns närmast osannolika framgång i att trots marginellt väljarstöd driva Sverige vänsterut under den gångna mandatperioden.
Vänsterns partiledare Jonas Sjöstedt är den politiker som har lyckats klart bäst med att genomföra sin politik denna mandatperiod. Samtidigt har han fått agera opposition närhelst han har känt för det. Men om man ska tro statsminister Stefan Löfven (S) och moderatledaren Ulf Kristersson så är den tiden nu på väg mot sitt slut. Ingen av dem ser Vänsterpartiet som önskvärt regeringsunderlag efter nästa val.
Det finns därmed en chans att Vänsterkongressen i Karlstad inte kommer att bli mer än en intern angelägenhet. Det vore en välgärning. V talar hellre talar om fördelning av resurser än hur värde ska skapas. Sverige är i stort behov av motsatsen. Frågan är hur dock hur allvarligt menat Löfvens avståndstagande faktiskt är.