Lärarförbundet publicerade i torsdags sin årliga rankning av hur landets kommuner sköter skolan. Det brukar vara en av årets mest uppmärksammade händelser inom skoldebatten.
Rankningen säger dock inte så mycket som man skulle kunna tro. Det finns nämligen stora tveksamheter kring några av de jämförelsepunkter som Lärarförbundet använder i mätningen.
Delvis baserar sig undersökningen på relevanta delkriterier: Hur stor andel av eleverna är godkända i alla ämnen? Vad är det genomsnittliga meritvärdet för eleverna i årskurs nio? Hur står sig kommunen i dessa jämförelser, om man tar hänsyn till bakgrundsfaktorer som andelen nyinvandrade elever, föräldrarnas utbildningsnivå och fördelningen mellan flickor och pojkar? Hur stor andel av 20-åringarna i kommunen har grundläggande högskolebehörighet?
Egentligen borde väl dessa resultat säga det mesta om hur en kommun sköter skolan. Men mätningen sätter i stället fokus på flera andra jämförelsepunkter vars värde är diskutabelt eller irrelevant.
”Lärartäthet” är till exempel en bedömningsgrund – som dessutom ges dubbel vikt i sammanvägningen – när Lärarförbundet ska kora Sveriges bästa skolkommun. Detta trots att forskningen vanligtvis bedömmer att klassernas storlek i bästa fall har liten betydelse för utbildningens kvalitet.
Andel barn som är inskrivna i förskola (Lärarförbundet organiserar även förskollärare), sjuktal bland fackförbundets medlemmar samt hur förbundets lokalavdelningar upplever kommunen som ”avtalspart” är andra exempel på märkliga jämförelsepunkter när bästa skolkommun ska koras.
Men underligast av alla delkriterier är ändå ”resurser till undervisningen”. I Lärarförbundets rankning ger mer resurser per automatik en högre placering och den kommun som effektiviserar verksamheten faller av sig själv tillbaka. Men vad säger det om en kommun om skolorganisationen är dyr, om det inte på något sätt avspeglar sig i vad skolan levererar för resultat? Menar Lärarförbundet verkligen att det ska räknas kommunen tillgodo?
En hög placering på en rankinglista ser bra ut och lyser upp i skolpolitikernas kommunalgrå vardag. Men risken är att fokus flyttas från att göra det som är bäst för skolan, till att göra det som ger en högre placering på Lärarförbundets rankning.