13 år efter nedläggningen av Gotlands regemente slöts cirkeln. Militären har återetablerats på Gotland och P18 har återuppstått. Med tanke på den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet framgår det i dag som helt självklart att Sverige ska ha militär närvaro på eller i närheten av vad som beskrivs som landets ömmaste punkt.
Så har det inte alltid varit. I sina memoarer ”Min väg, mina val” från 2007 skriver Göran Persson om hur nöjd han var med att avveckla stora delar av Sveriges då relativt starka försvarsmakt:
”Processen tog tolv år, det vill säga hela min tid som finansminister och statsminister. I grova drag resulterade den i en halvering av svenska försvaret.”
”Den här utvecklingen leder naturligt till att försvarsfrågorna i framtiden behandlas samordnat med utrikes- och säkerhetspolitiken… Därmed kan de så kallade försvarsberedningarna tas bort.”
Riktigt så långt gick det inte under Perssons tolv år som finansminister och statsminister. Men nära på. Regementen avvecklades. Beredskapslagren såldes för struntsummor. Och försvarsbudgetens andel av BNP sjönk från 2,3 till 1,3 procent.
Tyvärr behandlade de efterföljande borgerliga regeringarna inte försvaret bättre. Försvaret gick från kärnuppgift och moderat paradgren till budgetregulator. Det krävdes till slut två europeiska krig, Rysslands anfall på Georgien och Ukraina, för att politikerna åter skulle aktualisera Sveriges geostrategiskt utsatta läge. Det har inneburit en välkommen kursändring, bort från Göran Perssons omfattande regementsnedläggningar och Fredrik Reinfeldts beskrivning av försvaret som ett ”särintresse”. Men än så länge är avtrycken mycket större i samhällsdebatten än i statsbudgeten.
Trots att det spridit sig en bred insikt om att det inte räcker med ett begränsat försvar som ägnar sig åt utlandsinsatser utan att Sverige också behöver ett territoriellt försvar, backar regeringen fortfarande inte upp besluten med tillräckliga resurser.
När ÖB Micael Bydén i mars presenterade Försvarsmaktens budgetunderlag varnade han för att Försvarsmaktens ”förmågeökning” kommer att avstanna före 2020 för att därefter ge vika. Om det inte sker tilläggsanslag tvingas planerade övningar, projekt och investeringar att senareläggas och nedprioriteras.
Den upprustning som riksdagen beslutat om i stor enighet räcker med andra ord inte särskilt långt alls. Det saknas resurser för att Försvarsmakten efter 2020 ens ska kunna uppfylla det i sig helt otillräckliga försvarsbeslutet från 2015.
Det är inte att bedriva en ansvarsfull försvarspolitik. Ska Sveriges försvar verka avskräckande och konfliktdämpande i närområdet så måste resursförstärkningarna som beslutats följs upp med de tillskott som behövs.