Det finns ingen exakt översättning till svenska av det finska begreppet ”sisu”. Innebörden verkar inte ens vara helt enkel att ringa in på finska. Ordet sisu fick en plats in det finska språket för ungefär 500 år sedan och ursprungligen förknippades det med ett melankoliskt och negativt humör.
Men betydelsen förändrades så småningom. I dag brukar det beskrivas som en undermedveten inre kraft som får människor att fortsätta även om den fysisk eller mentala orken tagit slut.
Håll ut. Väx med uppgiften. Bit ihop, kämpa på, ge aldrig upp. Visa lite stake, skulle någon kanske säga.
Sisu sägs ibland känneteckna det finska folklynnet. Det gjorde det definitivt under finska vinterkriget då Finland kämpade mot Sovjetunionen.
Sovjetunionen hade en av världens största krigsmakter till förfogande när man, tre månader in i andra världskriget, anföll Finland den 30 november 1939. Finland en av de minsta.
Sovjetunionen hade 3 gånger fler soldater, 30 gånger så många flygplan och 50 gånger fler stridsvagnar.
Ändå blev fälttåget inte den promenadseger som Josef Stalin planerat.
Finland var inte bara svagare numerärt utan också i utrustningsnivå. De flesta av finländarnas vapen var från tsartiden, och förråden av bränsle och ammunition beräknades endast räcka i några veckor.
Med tanke på Röda arméns monumentala överlägsenhet när det gällde numerär, utrustning och resurser var fältmarskalk Gustaf Mannerheim – som tagit kommandot över den finska krigsmakten – väl medveten om att Finland inte skulle klara att stå emot ett anfall på egen hand.
Han hoppades snarare på att kunna bromsa den sovjetiska invasionen i några veckor tills dess att andra västliga länder kom till undsättning, eller att man skulle orsaka Stalin så mycket bekymmer så att han inte ansåg det var värt att ockupera landet.
Mannerheim lyckades bra med det senare. Finland höll inte bara ut i några veckor, utan i över hundra dagar.
Kylan, terrängen och de finska soldaternas tapperhet var motståndare som de sovjetiska generalerna underskattat. Den gigantiska invasionsarmén hade skickats ut i gröna sommaruniformer, som varken värmde eller gav något kamouflerande skydd i de snöklädda skogarna. Bara ett fåtal sovjetiska soldater hade vinterkängor, och ingen av dem kunde åka skidor.
Det betydde att Röda armén med sin tunga utrustning tvingas förflytta sig längs vägarna i långsamma kolonner i flera mils längd.
De finländska soldaterna, lätt beväpnade med Suomi-kulsprutepistoler, molotovcocktails och jaktknivar, kunde å sin sida oupptäckta susa in på skidor mellan sovjetiska stridsvagnar och blixtsnabbt försvinna tillbaka in i skogarna igen i sina vita snödräkter.
Medan oddsen på slagfältet var till finländarnas nackdel så gick resultaten i motsatt riktning. I slutet av kriget hade omkring 70 000 finländare dödats eller skadats medan omkring 350 000 ryssar stupat eller sårats.
Den 12 mars 1940 tvingades Finland teckna ett fredsavtal med Sovjetunionen, efter att hoppet om hjälp från utlandet slocknat. Även om Finland vid vinterkrigets slut tvingades ge upp mer landområden än vad Sovjet ursprungligen hade krävt, så undvek man att gå samma öde tillmötes som de baltiska staterna.
Estland, Lettland och Litauen, som till skillnad från Finland, passivt gick med på Stalins krav om landavträdelser och att arrendera ut områden till flyg- och flottbaser blev inom kort helt uppslukade av Sovjetunionen.
Tusentals balter deporterades till andra delar av Sovjetunionen och ersattes av ryssar. Politiker och intellektuella samt affärsidkare och bönder som motsatte sig tvångskollektiviseringen avrättades eller skickade till arbetsläger i Sibirien.
Vinterkrigets betydelse för svenskt vidkommande går inte att nog betona. Vore det inte för att Finland (och över 8 000 svenska frivilliga) stod upp och gjorde militärt motstånd under den kalla vintern 1939-40 hade järnridån mycket väl kunnat gå vid Könkämäälven, Muonioälven och Torne älv.
Finländarnas enastående kampvilja och uthållighet under vinterkriget gav under eko över hela den fria världen. Genom att vägra ge upp och vända sina svagheter till styrkor försvarade Finland sin självständighet med en klassisk gerillataktik som med fördel kan tillämpas på fler områden än på slagfältet.
Att stå fast vid sitt mål och kämpa trots motgångar. Att anpassa sig efter förutsättningarna. Att pressa ur den sista droppen ur de små resurser man förfogar över. Det är en överraskande effektiv metod för den som slåss ur underläge mot hopplösa odds. Sisu.