Den 25 maj 1961, mitt under det kalla kriget och kapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen, äntrade president John F. Kennedy talarstolen inför den samlade amerikanska kongressen för att överraskande deklarera att USA skulle landsätta en människa på månen.
”Jag anser att denna nation bör inrikta sig på att, innan detta decennium är till ända, landa en människa på månen och föra henne säkert tillbaka till jorden. Inget annat rymdprojekt kan vara mer betydelsefullt för mänskligheten eller viktigare för utforskningen av rymden. Inget är heller svårare och mer kostsamt.
Om vi tar detta beslut tillsammans kommer det inte bara att vara en människa som reser till månen, utan en hel nation. För vi måste alla delta i arbetet för att föra henne dit och tillbaka.”
Senare, den 12 september 1961, i ett berömt tal vid Rice-universitetet i Houston, förtydligade Kennedy resonemanget bakom den ambitiösa målsättningen.
”Vi väljer att åka till månen detta årtionde, och göra andra saker — inte för att de är lätta; utan för att de är svåra; därför att detta mål kommer att tjäna till att organisera och mäta det bästa av våra krafter och skickligheter; därför att den utmaningen är en som vi är villiga att godta; en som vi är ovilliga att uppskjuta, och en som vi avser att vinna — och även de andra.”
Vid den tidpunkten hade USA, till skillnad från Sovjetunionen, inte ens sänt ut en människa i omloppsbana runt jorden. Ändå backade varken kongressen eller Nasa, USA:s federala luft- och rymdfartsmyndighet, för den vågade utmaningen.
Efter framgångar med Mercuryprogrammet och Geminiprogrammet påbörjade Nasas tekniker den serie uppdrag som skulle kulminera i den ohyggliga uppgiften att föra en människa till månen och tillbaka: Apolloprogrammet.
Den första bemannade provflygningen inom Apollloprogrammet slutade i katastrof då de tre astronauterna avled i en brand redan på uppskjutningsplattformen. Det innebar att programmet tillfälligt avbröts och att en undersökningskommission tillsattes, som identifierade 1 400 mer eller mindre allvarliga tekniska fel.
Projektet fortsatte strax efteråt med en serie obemannade uppskjutningar (Apollo 4, 5, 6) som möjliggjorde tester av ny utrustning.
Med Apollo 7 återupptogs de bemannade rymdfärderna och med Apollo 8 rundades månen för första gången i mänsklighetens historia. Apollo 9 testade månlandaren i omloppsbana kring jorden, och Apollo 10 i omloppsbana kring månen.
Åtta år, en månad och 26 dagar efter president John F. Kennedys uppmaning till kongressen, den 20 juli 1969, och för i dag exakt 50 år sedan, öppnade astronauten Neil Armstrong luckan på månlandaren The Eagle, och klev ut i en annan värld.
Ett decennium av förberedelser och årtusenden av föreställningar och fantasier hade kulminerat i människans första fotavtryck utanför vår egen jord.
”Örnen har landat”, rapporterades över radion och Armstrongs yttrade sina berömda – och väl inövade – ord som kommit att symbolisera mänsklighetens driv och uppfinningsrikedom:
”Ett litet steg för människan, men ett stort språng för mänskligheten”.
Apollo 11-besättningen kunde återvända välbehållna från månens yta till jorden och de följande Apollo-projekten (12–17, med undantag för Apollo 13 som fick avbryta sin månlandning) följde i samma fotspår. USA hade vunnit rymdkapplöpningen och uppdragen kom successivt att bli mer komplexa och forskningsinriktade.
Efter att astronauten Eugene Cernan lämnade månens yta den 14 december 1972 under Apolloprogrammets sista uppdrag har ingen människa återvänt dit, eller ens befunnit sig i omloppsbana runt månen.
Ett flertal privata företag planerar för närvarande att ge sig ut i rymden, Nasa tänker föra människor till Mars, vår närmaste grannplanet, före 2040 och USA:s vicepresident Mike Pence har lovat att amerikanska astronauter ska återvända till månen senast 2024.
Vi kan bara önska att någon av dessa planer kan återuppväcka lite av den entusiasm och upptäckarglädje som präglade 1960-talets rymdfärder och leda oss längre ut i vårt solsystem.
Människan har alltid strävat för att upptäcka mer och spränga nya gränser. Det kommer vi förhoppningsvis att fortsätta göra.