Personalen i de privata välfärdsbolagen är friskare och mer nöjda med sin lön och arbetsmiljö kollegorna inom den offentliga sektorn. Den upplevda kvaliteten hos brukarna är högre. Hade skattebetalarna haft bilden klar för sig hade de också varit belåtna eftersom de privata välfärdsföretagen drivs mer kostnadseffektivt än den verksamhet som den offentliga sektorn driver i egen regi.
Visst finns det anledning att vara vaksam och se upp för kortsiktiga, oseriösa och rent kriminella aktörer inom den offentligfinansierade välfärden. Men diskussionen borde handla om hur vi bäst säkrar kvaliteten och effektiviteten – inte ägarformer och vinster.
Dessvärre tycks inte regeringen vara intresserad av något sådant. När allianspartierna bjudit in till blocköverskridande samtal om exempelvis nationella kvalitetskrav, generell tillståndsplikt för hela välfärden samt skärpta sanktioner för att komma tillrätta med kvalitetsbrister har inviterna avvisats av den så kallade samarbetsregeringen.
Socialdemokraternas tidigare pragmatiska inställning i frågan, att kvaliteten – inte vinsterna – skulle sättas främst, är som bortblåst. I ställets har man förblindats av ytterkantsvänsterns nidbild av vinstdrivande välfärdsföretag som giriga utsugare.
Under fredagen presenterade civilminister Ardalan Shekarabi (S) och Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt (V) propositionen om vinster i välfärden, som knåpats ihop av det tidigare kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu (S). Huvuddelen av innehållet var känt på förhand och presskonferensen bjöd inte på några skrällar.
Någon skräll är det är det inte heller att regeringen är beredd på att förslaget röstas ned i riksdagen, där Reepalus företagsfientliga idéer saknar majoritet. De rödgröna hoppas i stället att förlusten där ska förvandlas till en valvinnare i riksdagsvalet.
Shekarabi och Sjöstedt påstår sig vilja förhindra att privata aktörer skor sig på skattebetalarnas bekostnad, genom att införa ett vinsttak på det operativa kapitalet på sju procent. Men resultatet av en sådan begränsning har ingen av dem analyserat närmare.
Det har däremot revisionsbyrån PwC som dragit slutsatsen att det i praktiken betyder vinstförbud för de allra flesta företag då välfärdsbranschen är personalintensiv och har låga kapitaltillgångar. Detta skulle inte bara tvinga många skolor och äldreboenden i konkurs, utan även öka belastningen på det offentliga som omöjligt kan ta emot alla elever och brukare som i dag använder privata alternativ.
Allianspartierna har ett stort ansvar för att det inte blir på det sättet. Nu handlar det om att ta ställning och driva opinion för den goda hushållning, valfrihet och kvalitetsförbättring som välfärdsföretagen möjliggör. Här finns ingen anledning att vara defensiv.