De två anklagade bröderna Christian Karlsson och Robin Dahlén avskrevs som väntat för mordet på fyraårige Kevin Hjalmarsson i Arvika 1998. Men hur kunde två pojkarna, då fem och sju år gamla, på så lösa grunder pekas ut för något så fruktansvärt från första början?
Vilken roll spelade förundersökningsledaren Rolf Sandberg och Quickpsykologen Sven Åke Christianson? Vad hade dessa personer för bakomliggande drivkrafter att peka ut pojkarna, när saknades såväl teknisk bevisning som ett erkännande?
Kevin-fallet handlar inte bara om en enorm kränkning av två personer som nu förtjänar upprättelse efter att felaktigt ha blivit misstänkliggjorda i 20 år. Det är också ett trauma för Kevins familj och anhöriga som nu ser gamla sår rivas upp i vetskapen om att de sannolikt aldrig kommer att få reda på vad som verkligen hände.