Kanadas premiärminister Justin Trudeau fick motta hård kritik för sin hyllning av Kubas nyligen bortgångne diktator Fidel Castro. Detta med all rätt.
När Castro tog makten från diktatorn Batista 1959 blev han i vänsterkretsar hyllad som frihetstörstande revolutionsledare. Castro ville dock inte bara bygga demokratisk socialism i kampen mot imperialismen. I stället inrättade han en brutal kommunistisk diktatur. Oppositionella avrättades eller sattes i fängelse. Företag beslagtogs och förstatligades. Homosexuella skickades till arbetsläger för omvändelse.
Kuba är i stor mån fortfarande en diktatur som fängslar och torterar de egna medborgarna. Fattigdomen och förtrycket är inbyggt i det kommunistiska systemet. Kanadas premiärminister är dock inte den ende som sett mellan fingrarna med kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
I juni 1975 åkte Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme, som första ledare från västvärlden, till det kommunistiska Kuba på officiellt besök. När Palme besökte Fidel Castro satt 15 000 kubaner fängslade av politiska skäl. En hel del av dem som ruttnade bort i cellerna var för övrigt socialdemokrater som hamnat i onåd. Detta var allmänt känt vid tiden för besöket. Ändå förblindades Palme, och den svenska vänstern, av denna hoppets ö i ett kapitalistiskt världshav. Den gemensamma socialistiska grundanalysen – och motviljan mot USA – gjorde att man blundade för regimens människorättskränkningar. Efter besöket sammanfattade Palme sina intryck med:
”Den demokratiska processen har gjort stora framsteg. Det är helt möjligt för en socialdemokrat att föra en dialog i det här landet. Jag har träffat många ledare i kommunistiska och socialistiska länder men aldrig någon så intresserad av svensk företagsdemokrati och demokratiska processer som Fidel Castro.”
Med sig på resan hade Palme den internationella sekreteraren i partiet, Pierre Schori, som senare blev biståndsminister och FN-ambassadör. Särkilt Schori var full av beundran inför Fidel Castro. I Sydsvenskan delade han med sig av en plågsamt fjäskande hyllning till den skäggige diktatorn:
”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.”
I dag är tonen mindre insmickrande. I ett uttalande efter Castros död konstaterade utrikesminister Margot Wallström (S) korrekt att bristen på demokrati och mänskliga rättigheter varit ett hinder för Kubas utveckling.
Samtidigt verkar Socialdemokraterna ha svårt att helt släppa banden till sina avlägsna vänner. Så sent som i oktober 2015 skickades Kubakramaren Pierre Schori till Havanna som den rödgröna regeringens sändebud för kampanjen till FN:s säkerhetsråd.