Det brukar sägas att försvarsmaktsövningen Aurora 17 var den största militärövningen i Sverige på över 20 år. Det stämmer också. Under årets Aurora involverades knappt 22 000 deltagare, medan 1993 års försvarsmaktsövning Orkan omfattade 23 000 man.
Som Auroras övningsledare Bengt Andersson påpekade under ett seminarium arrangerat av Allmänna försvarsföreningen och Folk och försvar (14/11) så förtjänar dock siffrorna att sättas i perspektiv.
År 1993, när den förra försvarsmaktsövningen genomfördes, kunde Försvaret mobilisera cirka 800 000 soldater och sjömän till strid. 23 000 övningsdeltagare motsvarade då ungefär 3 procent av hela Försvarsmakten.
Under höstens stora försvarsmaktsövning motsvarade 22 000 deltagare nästan 50 procent av vad Sverige kan mobilisera vid en krissituation. Det tåla att tänka på, som generalmajor Andersson sade.
Man kan invända att dagens soldater har bättre utrustning och är mer välutbildade. Så är det möjligen. Men landet Sverige är lika stort i dag som det var 1993. Och de säkerhetspolitiska utmaningarna är inte mindre än vad de var vid kalla krigets slut.
Ryssland styrs av en regim som griper inhemska oppositionsledare, underblåser etnisk nationalism, attackerar grannländer och rustar upp sin krigsmakt i syfte att utvidga landets geopolitiska inflytande. För stunden finns inget uppenbart skäl till varför Ryssland skulle angripa Sverige, men med tanke på invasionen av Georgien, annekteringen av Krim, kriget i östra Ukraina och de senaste årens kränkningar på svenskt territorium är det inte obefogat att oroa sig för utvecklingen.
När ÖB Micael Bydén varnar för att Sveriges försvarsförmåga kommer att sjunka ifall inte Försvarsmakten tilldelas större resurser (SvD 7/12) finns det starka skäl att lyssna:
”Det enda vi enligt spelets regler kan göra är att fortsätta med den här ekonomin och då viker vår förmåga framåt och vi behöver göra hårda prioriteringar redan nu. Vi kommer inte att kunna investera och hålla förmågan efter 2020 vid den nivå den är vid i dag.”
Inköp av nya stridsflygplan och nya ubåtar äter redan upp omkring hälften av budgetutrymmet. Läget blir ännu mer ansträngt med anskaffningen av ett nytt luftvärnssystem. Samtidigt som underhållskostnaderna ökar (till följd av att övningsverksamheten kommit igång igen) råder det akut brist på officerare, som förväntas utbilda de tusentals värnpliktiga som Försvaret ska ta emot varje år. Därutöver finns det behov av nya fordon samt nya sambands- och ledningssystem.
Den ”upprustning” som riksdagen beslutat om räcker med andra ord inte långt. Det saknas resurser för att Försvarsmakten efter 2020 ens ska kunna behålla den begränsade förmåga den har i dag.