Varje dag ger Sverige 90 miljoner kronor i bistånd, eller ungefär 34 miljarder på ett år. För några år sedan hade det gått att både börja och sluta så. Då var det viktiga att försöka sätta sprätt på en procent av BNP. Det spelade mindre roll vart pengarna tog vägen eller om de fick något som helst resultat. Förändringen bort från den synen är en av regeringens största framgångar.
Biståndet är viktigt, inte bara för att 34 miljarder är väldigt mycket pengar. Biståndet är också underskattad utrikespolitik. Grogrunder för konflikter och terrorism bekämpas inte bara med fredsbevarande insatser. Minst lika viktigt är genomtänkta och långsiktiga biståndsprogram för demokrati och fattigdomsbekämpning. Trots detta har Sveriges bistånd länge präglats av godhjärtad naivitet och en skrämmande nonchalans inför skattebetalarnas pengar.
Svenska folket har alltid varit berett att dela med sig till dem som har det sämre. Men genom att öppna biståndskranen för fullt över ett utvecklingsland och sedan vända bort blicken har Sverige ofta gjort skada. Man har underhållit korrupta regimer och tagit bort incitamenten hos regeringar att ta tag i de egna ekonomiska problemen. På det sättet har det svenska biståndet lett till precis samma sak som bidragsstaten här hemma: beroende och utanförskap.
Regeringen, med biståndsminister Gunilla Carlsson (M) i spetsen, har insett detta. Redan 2007 valde man att minska antalet länder som tog emot bistånd för att resurserna skulle kunna användas effektivare. Samtidigt ökade man biståndsbudgeten.
Det senaste året har biståndets verkliga problembarn, biståndsmyndigheten SIDA, tvingats att börja arbeta med kostnadskontroll och resultatuppföljning. Ska vi ge bistånd ska det göra faktiskt göra nytta, är den tidigare tydligen inte självklara idén bakom förändringarna.
Att ge bistånd handlar också om att ställa krav på mottagaren. Bistånd är ingen evighetslösning, lika lite som arbetslöshetsersättningen eller sjukförsäkringen.
Biståndet är till för att utvecklingsländer ska kunna just utvecklas. Det betyder också att man, precis som hemma, måste ställa krav. Länder som går i fel riktning kan inte bara fortsätta att få uppbackning som om ingenting hänt.
Därför är det bra att man nyligen hotade Uganda med indraget bistånd när landet övervägde att införa dödsstraff för homosexuella handlingar. Hade Sverige och andra givare inte reagerat hade förslaget troligen gått igenom.
Nu gäller det att fortsätta på den väg regeringen stakat ut. Sverige måste göra sig av med den absurda ryggmärgsidén att bistånd handlar om hur mycket pengar man spenderar och inte vilka resultat man uppnår. Allt annat är både ett slöseri med skattepengar och ett misslyckande i en värld där Sverige faktiskt kan göra skillnad.