Det blir ingen generell skattesänkning för pensionärer som Kristdemokraterna hade önskat.
I stället höjs bostadstillägget för de pensionärer som har lägst inkomster. De övriga allianspartierna godtog inte Kristdemokraternas förslag på en generell sänkning eftersom man inte tyckte att finanserna medgav detta.
Göran Hägglunds belackare, inom och utom partiet, kommer att utmåla kompromissen som ett bakslag för KD. Den bilden mildras dock om man betänker att Kristdemokraterna är det minsta koalitionspartiet. Därtill hade man i frågan om skattesänkningar för pensionärerna de andra tre allianspartierna emot sig. Sett mot den bakgrunden är Hägglund ingen förlorare. Han lyckades från sin minimala parlamentariska plattform få in betydande förbättringar för dem i samhället som har det allra sämst. Det borde göra kristdemokratiskt sinnade väljare nöjda. Även om de från början hade hoppats på mer.
Det parti som får backa mest i kompromissen är den största allianspartnern, Moderaterna. Höjning av bostadstillägget är ur moderat synvinkel stick i stäv med de ideologiska ambitionerna. Som alla bidrag skapar det inlåsningseffekter. Marginaleffekten för en pensionär som jobbar extra men samtidigt är berättigad till det inkomstgrundade bidraget blir stor. Samtidigt är det en typ av fördelningspolitik som missgynnar dem som sparat och arbetat hårt tidigare i livet. Det är just den här typen av signaler som Moderaterna försökt bygga bort.
Alliansarbetet är ett givande och tagande. Inget parti kan hoppas få igenom sin politik, utan justeringar. Det är förmodligen bra för politikens slutprodukt. Men samtidigt finns det naturligtvis alltid en potentiell risk att motsättningar mellan partierna cementeras till en nivå där samarbete inte längre är möjligt. Det är förmodligen just detta som Socialdemokrater, Vänsterpartister och Sverigedemokrater hoppas på då de följer alliansens inbördes köpslående.
I dagarna är det sju år sedan som alliansen bildades. Inom alla partierna finns det fortfarande krafter som skulle vilja stärka det egna partiets särställning på bekostnad av allianssamarbetet och därmed i förlängningen också regeringsmakten. Kristdemokraterna är ett tydligt exempel men det finns inre oppositioner även i Folkpartiet och Centern.
Därför finns det kanske en taktisk logik i att låta Centern dra högvinst med sänkt restaurangmoms i år. Ett dåligt utfall från budgetförhandlingarna hade kunnat stärka eventuella utbrytarkänslor i ett parti som just är i begrepp att byta ledning.
För dem av oss som gillar alliansen kan sjuårsjubileet vara startskottet på hur allianssamarbetet kan fördjupas ute bland gräsrötterna. De fyra borgerliga partierna har alla starka inre kulturer. De behöver matchas av en allianskultur eller en alliansidentitet. Allianspartierna skulle ha råd med en öppnare och hetare budgetdebatt om samarbetet hade starkare fäste i organisationerna.