Ett decennium har gått sedan kyrka och stat skiljdes åt. I alla fall nästan, för Svenska kyrkan är fortfarande statens kyrka, hon är det enda svenska samfundet som lagregleras av riksdagen.
Som en rest från statstiden har kyrkan fortfarande en struktur utifrån tanken att kyrkan är en myndighet som ska ha identisk närvaro i hela landet. Något som staten själv överger i takt med att myndigheterna centraliseras. Samtidigt ska kyrkan nu vara fri och förväntas möta, engagera och sprida Guds ord till församlingsmedlemmarna.
Tyvärr går detta inte alltid ihop. Resultatet syns i stadigt sjunkande medlemsantal, på grund av att personer utträder och att allt färre döps - och därmed inte tas upp som medlemmar. Situationen är ännu inte katastrofal, men det vi ser är sannolikt upptakten till en kris. Hittills har man mött utmaningarna med utslätat budskap och ökad tyngd på att leverera ceremoniel inramning av familjehögtider, snarare än tydligt andligt budskap.
Det kommer en dag då det inte räcker, då kommer större förändringar, vare sig man vill eller inte.
Någonstans längs vägen behöver kyrkan bestämma sig för varför hon finns. Är det för att täcka hela Sverige, enligt en ärvd indelning? Eller är det för medlemmarnas, kyrkobesökarnas, uppbyggelse och stöd i livsvandringen utifrån deras önskemål och att bygga starka församlingar som kan missionera i sin omvärld?
Är svaret det sistnämnda borde omorganisationen börja redan nu, man måste möta människorna där de finns i verkligheten eller vill känna sig hemma. I stället för att tro att man hittar dem där man administrativt bestämt att de ska finnas. En nyckel är att lätta på församlingsstrukturen. I dag får man (med några få undantag) inte tillhöra en annan församling än den där man är folkbokförd. I kombination med inflyttningen till städerna har resultatet blivit att många tappat kontakten med sin tidigare hemförsamling och i stället tillhör en anonym storstadsförsamling.
Samtidigt har alla som bor kvar utanför storstäderna fått kämpa med allt högre kostnader per person för personal och byggnader som används allt mindre. Skulle man tillåta medlemmarna att fritt välja församlingstillhörighet skulle den utvecklingen förhoppningsvis kunna hejdas och medlemmarna få vara med i den församling man känner samhörighet med. Likaså skulle ett fritt val av församling öppna för sund konkurrens församlingarna emellan. Med olika stil och inriktning, skulle det bli avgörande var kyrkobesökarna känner sig hemma.
Församlingsfrågan är inte den enda som avgör Svenska kyrkans framtid, men den är symbolisk. Människors beteende och livsinställning har ändrats.
Färre accepterar att "bara" bli indelt till något. I dag vill man kunna välja själv och ha inflytande. Att kombinera det med ett budskap om eviga sanningar kräver att organisationen ser vad som är viktigast att behålla; struktur eller grundvärden. Hittills har man inte alltid gjort rätt val.