De senaste dagarnas nyhetsrapportering har varit centrerad kring den europeiska ekonomin. Efter flera toppmöten mellan de stora ländernas ledare kom ett beslut om att låta bankerna efterskänka pengar till det skuldsatta Grekland.
Höga politiker vill gärna få oss att tro att det gemensamma beslutet skulle vara en vändning i eurokrisen. Så är knappast fallet. Den skuldavskrivning som bankerna åläggs att göra kommer bara att minska Greklands enorma statsskuld med mellan 15 och 20 procent. Samtidigt vilar mörka orosmoln över både Italien och Spanien.
Visserligen lyckades politikerna enas om en räddningsfond som kan komma att ge garantier för ett värde av ofattbara 1.000 miljarder euro. Som en jämförelse sålde Ericsson på torsdagen sin halva av mobiltillverkaren Sony Ericsson för en miljard euro. Fonden kommer följaktligen garantera värden motsvarande 500 sådana företag. Men detta är ändå inte tillräckligt för att säga att krisen är över.
Situationen som uppstått i euroländerna har flera orsaker. Men en som inte går att komma ifrån är att flera länder levt över sina tillgångar. Politikerna i länderna har tävlat om att lova folket en välfärd man egentligen inte haft täckning för.
Dessa strukturella problem kvarstår. Grekland, Italien och Spanien har fortfarande budgetunderskott och skenande statsskulder. Om länderna ska kunna uppnå en ekonomisk stabilitet måste de göra inrikespolitiska förändringar som kommer att upplevas som smärtsamma av medborgarna. Löner måste anpassas, offentliga institutioner skäras ned och pensionsförmåner försämras.
Det torde vara självklart att dessa förändringar måste genomföras undan för undan. En kris som byggts upp under decennier kan inte redas ut genom ett snabbt stålbad. Om sydeuropéerna vill ha välfärdsstater av nordeuropeisk modell måste de förmodligen efterlikna de tråkiga lutheranerna även i andra hänseenden. Det handlar om en förändrad politisk kultur. Det säger sig självt att något sådant måste få ta tid.
Det är där problemet vilar. Flera politiker på europeisk nivå vill inte ge saker sin tid. De vill att viktiga frågor ska få sin lösning, under deras mandatperiod. Därför utsätter de samhällen, som till sin natur är svåröverskådliga orsakssamband, för mini-revolutioner. I stället för att kalla till ständiga toppmöten och presentera storslagna politiska beslut borde euroländernas arbete inriktas på att skapa ett långsiktigt trovärdigt regelverk. Det skulle skapa förtroende bland investerare och också bland de berörda befolkningarna.