Regeringen storsatsar på matematiken. Men det sker tyvärr mot en dyster bakgrund. Svenska skolelever har, lika länge som det funnits internationella jämförelser, tappat gentemot elever i andra länder. Och värst har det gått med matematiken.
I de internationella kunskapsundersökningarna Pisa och Timss ligger svenska skolelever under genomsnittet när det gäller matematikkunskaper. I topp ligger länder som Finland och Japan, samhällen där läraren och kunskap har en helt annan status än i Sverige. Vad är det då konkret som skiljer undervisningen i Sverige från de toppresterande länderna? På presskonferensen om det så kallade mattelyftet tog utbildningsminister Jan Björklund upp flera orsaker.
Ett första uppenbart problem är att svenska elever har färre undervisningstimmar i matematik än de flesta andra länder. Därför utökar regeringen matematikundervisningen med 120 timmar. Det är första gången på årtionden som längden på den svenska grundskolan förändras. Tidigare har så kallade satsningar gått ut över andra ämnen.
Ett annat problemområde är lärarnas dåliga utbildning. Endast var tredje lärare som undervisar på högstadiet är egentligen behörig. Statskontoret beräknar att bara hälften av lärarna som undervisar på låg- och mellanstadierna har tillräckliga mattekunskaper. Huvuddelen av regeringens satsningar riktar sig därför till lärarna, som ska fortbildas och bli duktigare på att förklara och lära ut matematik. Men här börjar regeringens förslag börjar bli kontroversiellt. Jan Björklund gör ingen hemlighet av vilken typ av utbildning det är som lärarna ska få. "Katederundervisning, det är ett provocerande ord, men det är beprövat och det fungerar". Så sa utbildningsministern på presskonferensen. Svenska barn har överlag väldigt mycket ensamarbete i förhållande till den lärarledda tiden. Värst är det med matematiken, där lärarna är frånvarande mer än i något annat jämförbart land. Björklund vill att lärarna ska leda undervisningen och förklara i helklass.
Björklund poängterade att staten sätter ned foten när det gäller hur undervisningen ska bedrivas, vilket är någonting nytt. Kanske kände utbildningsministern att han hade verkligheten och opinionen bakom sig när han invaderade kommunernas mark. Färska undersökningar visar att en majoritet av folket vill se mer av centralstyrning i skolsammanhang.
Regeringens satsning är bra, men lämnar två stora frågor. Den första är hur länge tar det innan satsningen ger effekt. Vi vet att många av de problemen vi nu ser går tillbaka till beslut från 1970-talet. Det tar lång tid att förändra skolan, både till det sämre och till det bättre. Den andra frågan är vem som ska betala den utökade lärarledda tiden. En person med kapacitet att bemästra och lära ut matematik kommer sannolikt att vara efterfrågad som arbetskraft i andra sektorer, där det råder helt andra lönelägen. Om lärarna blir så bra som regeringen vill måste de också få lön därefter.