Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Fotbolls-VM i Sydafrika är en fest av mer än idrottsmässiga skäl. Det är också en manifestation av Sydafrikas väg bort från det förflutnas bisarra apartheidstat mot en förhoppningsvis ljus framtid. Vågen av Sydafrikaintresse har skapat politiska debatter. En sådan handlar om begreppet arenafeber. Utländska bedömare har varnat för att Sydafrika, ivrigt påhejat av FIFA, murat in stora summor pengar i arenor som aldrig kommer att betala sig. Arenorna hade varit bättre investeringar om de byggts i fattiga områden. Internationella fotbollförbundet ville hellre ha dem i lugna överklassområden. Där har investeringarna inte skapat nya jobb, och arenorna befaras komma att stå tomma. Den här problematiken känns igen från Sverige, där en rad kommuner har använt skattemedel för att bygga arenor de redan från början visste aldrig skulle bära sig. Snarare tycks det ha varit lokalpatriotism, inte sällan blandat med konkurrenstänkande gentemot grannkommuner, som varit drivkraften. Arenafeber är uppenbarligen ingen typiskt afrikansk sjukdom. En annan debatt tar ett större perspektiv och undrar om Sydafrika politiskt och ekonomiskt är på väg mot en storhetstid, eller mot sönderfall. Sydafrika är ett land med relativt goda förutsättningar att utvecklas på ett bra sätt. Men det ligger i en världsdel som säkerhetspolitiskt trampar i kvicksand. Inget av grannländerna är fritt från inre stridigheter och regionen sjuder av stamkonflikter som stundom kommer i dager. För Sydafrika är det därför viktigt med starka säkerhetspolitiska band till världen bortom den egna kontinenten. I det avseendet är EU den viktigaste partnern. Kina bidrar på sina håll till tillväxt, men politiskt skapar kineserna mest problem genom att utnyttja korruption och utmana de befintliga institutionerna. Kina har inget intresse av ett stabilt Afrika. Man vill ha bästa möjliga pris på råvaror, och då är det bäst med så lite lagar, skatter och fackföreningar som möjligt. Dessutom är det inte till Kina flyktingströmmarna går om södra Afrikas stater skulle börja falla samman. En sista debatt handlar om rasismen i Sydafrika. Sverige tog stark ställning när det var vita som förtryckte svarta. Nu berättar unga vita sydafrikaner att de vill lämna sitt hemland eftersom de känner sig diskriminerade. Att sådana stämningar existerar är inte förvånande med tanke på landets historia. Men hur ska vi reagera om det nya styret upprepar det gamlas misstag? Det är oskyldiga som drabbas när man söker utjämna gamla oförrätter. Det finns många frågor. Men först ska vi njuta av fotbollen.
