Det är ett välkommet beslut att fler vargar än i fjol kan bli föremål för skyddsjakt. Om vargen ska kunna återinplanteras utan att landsbygdens invånare ska känna sig överkörda är det viktigt att det finns möjlighet att jaga varg. Särskilt de vargar som har problembeteenden som försvårar den mänskliga aktiviteten i samma områden.
Enligt det nya systemet tar Naturvårdsverket varje år ett beslut på hur många vargar som får skjutas i så kallad skyddsjakt. Tillståndet delegeras ned till respektive länsstyrelse. Dessa kan besluta om skyddsjakt om de finner det troligt att en eller flera vargar utgör fara för till exempel tamdjur.
Kvoten beskriver dock inte att 32 vargar ska, eller bör skjutas. Utan att det är det maximala antalet för att djurstammen inte ska ta skada.
Naturskyddsföreningen har varit snabb med att säga att antalet är för stort. Jägareförbundet och LRF har å sin sida sagt att det är ett steg i rätt riktning. Vargfrågan har tydliga skiljelinjer.
Om man ska jämföra de två sidorna måste man notera att det är jägarna och bönderna som varit mest kompromissvilliga. De har gått med på att livskraftig sådan ska få finnas. Jägareförbundet har även lagt konkreta förslag på hur vargstammen skulle kunna byggas upp och förvaltas.
Naturskyddsföreningen syns däremot vara mindre intresserad av andras åsikter. Man får känslan av att de vill ha så mycket varg som möjligt, och att helst inte en enda ska få skjutas. Det är synd att en så viktig spelare inte vill lyssna på andras argument.
Vargen är ett rovdjur, och i och med att svensk skogsproduktion ger underlag till stora mängder bytesdjur skulle vargstammen kunna växa alltför snabbt om den inte hölls tillbaka genom jakt. Dessutom vet vi historiskt att individuella vargar kan lära in jaktmönster som drabbar tamdjursägare hårt. Därför är det viktigt att länsstyrelserna har mandat att utfärda tillstånd för skyddsjakt och att de också använder denna möjlighet då det behövs.
Vargens återetablering är beroende av att stammens levnadssätt kan anpassas till befintliga vilda djur och till befintlig djurhållning. Svensk landsbygd är ingen vildmark, utan en nogsamt balanserad kulturmark, där olika arter och intressen måste kunna leva samman.
Det är bönder, landsbygdsbor och jägare som ska umgås med vargen på daglig basis. Därför är det viktigt att dessa grupper inte känner sig överkörda. Om länsstyrelserna är tillmötesgående och delar ut tillstånd då det är påkallat, kan acceptansen för vargstammen öka. Det är inte vargens närvaro, utan snarare känslan av maktlöshet som skapar motstånd.