Kors i taket! På onsdagsmorgonen fick Sverige en försvarsminister som faktiskt kan någonting om försvarsfrågor.
Karin Enström är tjänstledig kapten från amfibiekåren. Odenberg må ha varit reservare. Men Enström är den förste yrkesofficeren att bli försvarsminister sedan 1930. Hennes kunskaper baseras dock inte enbart på praktisk yrkeserfarenhet och militära utbildningar. Enström har också som folkvald i riksdagen inriktat sig på säkerhetsfrågor. Hon satt i försvarsutskottet 2002 till 2010. Efter senaste valet blev Enström ordförande i utrikesutskottet samt ordförande i Försvarsberedningen.
Valet av en kunnig försvarspolitiker står i bjärt kontrast till hur Socialdemokraterna brukar utse sina försvarsministrar.
Kjell-Olof Feldt berättade i sina politiska memoarer "Alla dessa dagar " om hur Olof Palme hade sagt till honom att en bra försvarsminister skulle sakna erfarenhet. Okunskapen gav ministern integritet och självständighet gentemot generalerna. Vad Palme menade var förmodligen att det var lättare för statsministern att styra en försvarsminister som saknade egen kunskap.
Med Feldts avslöjande i bakhuvudet är det lättare att se logiken bakom raden av socialdemokratiska försvarsministrar under senare årtionden. Roine Carlsson, Thage G. Petersson, Björn von Sydow och Leni Björklund förenades av att de saknade någon egentlig erfarenhet då de tillträdde.
Under den långa socialdemokratiska regeringsperioden var försvaret heller aldrig sin egen fråga. Försvarsbesluten fattades utifrån regionalpolitiska och industripolitiska villkor. Den omfattande nedrustningen efter murens fall genomfördes på ett sätt som inte tog hänsyn till förmåga, ekonomi eller personal.
Valet av Enström som försvarsminister visar inte bara att Reinfeldt har en annan syn på försvaret. Det visar också att han har en annan syn på ledarskap. Göran Persson valde idel oerfarna ministrar som han kunde slå på fingrarna. Pagrotsky fick bli kulturminister, och junioren Nuder finansminister. Leni Björklund lyftes från en bakgrund inom kyrkan och fredsrörelsen för att hantera försvaret. Utnämningarna gav Persson stort inflytande över regeringens alla sakområden.
Reinfeldt gör tvärt om. Han tvekar inte att utnämna starka ministrar som kan sina områden. Borg, Björklund och Bildt är goda exempel på ministrar Reinfeldt har svårt att slå på fingrarna i deras sakområden. Det innebär att makten delegeras och delas av många. Reinfeldts ledarskap bygger i högre utsträckning på förtroende i stället för på kontroll. En regering med kunniga statsråd blir mer effektiv i att förvalta och utveckla statens många områden.