En artikelserie i Svenska Dagbladet under de senaste veckorna har handlat om blyghet och särskilt blyga barn. Det tycks som om det snart går att skriva och diskutera varenda naturlig beståndsdel i ett barns personlighet som en avvikelse eller symptom på en psykiatrisk diagnos. Snart finns det väl fog för att göra en uttömmande undersökning om snälla barn eller för all del barnsliga barn. Men likväl kan det vara nyttigt att gräva lite i fördomarna om blyghet och det introverta eftersom dessa egenskaper ofta är så långt ifrån vad skola, arbetsmarknad och människor helst vill ha.
Vi har nästan kommit till det stadium där det går att skämta om hypersociala och påflugna säljare som med charm och list lyckas smickra på oss alltifrån telefon-
abonnemang till en ny bil. Men bara nästan - de flesta önskar fortfarande att de kunde vara mer utåtriktade och på dagis och skola uppmuntras barnen att ta för sig och hävda sin person.
Christopher Lane, litteraturprofessor vid Yale University, har ifrågasatt samtidens syn på blyghet och kritiserar medicinering som blir allt vanligare för att komma tillrätta med symptom som rodnad och darrhänthet. Den naturliga blygheten har inte längre någon plats i samhället utan betraktas ofta som ett hinder man ska eliminera.
En annan uppfattning som tycks fastcementerad är att blyghet innebär ett djupare tänkande. Förvisso hinner en tystlåten och sällskapsskygg person grubbla på fler saker medan en annan mer socialt lagd pratar bort en timme eller två i en handvändning. Men vad hindrar den blyge från att tänka på oväsentligheter under samma tid?
Om man läser mellan raderna vad forskningen säger om blyghet så är fenomenet knutet till en förhöjd självmedvetenhet. Både barn och vuxna som är uttalat blyga - med det menas inte den spontant förekommande blygheten - är i vissa avseenden mer självcentrerade än mindre blyga personer. Människor som är blyga är upptagna med tankar om hur de uppfattas i andras ögon, och blir därför mer vaksamma i sitt handlande.Det finns fördelar och nackdelar med blyghet liksom med att vara utåtriktad. Ur ett samhällsperspektiv är det dock olyckligt att börja sjukdomsklassificera några av de vanligaste variationerna som finns i spektrat "människa". Att lägga ekonomiska resurser på att utreda och diagnostisera blyghet medan det saknas pengar på andra håll i vården är inte rimligt.
Det är förödande att blyghet har börjat bli något exotiskt - liksom det är oroväckande att vi känner oss manade att dissekera allt som rör barns beteenden.