Först försvann de där diskarna där man lite förnärmat fick rabbla upp vad man ville ha. Sedan slogs portarna upp på lördagarna. Nu vill Systembolaget börja med hemleverans. Allianspartierna är splittrade, rapporterar Svenska Dagbladet. Samtidigt ökar det lagliga inflödet av alkohol från resor och postorderbeställningar kraftigt.
Vad finns egentligen kvar av det svenska alkoholmonopolet?
För det är faktiskt ett sådant vi har. Systemets uppgift är att minska alkoholkonsumtionen i landet genom att göra alkohol svårtillgängligare. Det sker genom noggranna ålderskontroller, begränsade öppettider och avsaknad av vinstintresse. Problemet är att varje steg för att få bolaget att hänga med i tiden, att möta andra sätt att få tag i alkohol, urholkar det ursprungliga syftet.
Det är lätt att glömma att monopol faktiskt måste rättfärdigas. Ett monopol är ett kraftigt ingrepp i både marknaden och människors rätt att bestämma över sina egna liv. Att Systembolaget har ett oslagbart sortiment som är tillgängligt över hela landet är faktiskt inget argument. Då skulle man lika gärna kunna ställa krav på monopol för mataffärer eller bokhandlare. Dessutom har talet om det oslagbara sortimentet en tendens att komma från storstadsbor, med ett bolag runt hörnet. Ligger Systemet fem mil bort är utbudet noll.
Nej, det som gör att Sverige ändå har kunnat behålla sitt monopol, i ett EU som är präglat av frihandel och konkurrens, är att vi har spelat ut den enda joker som finns i sammanhanget. Folkhälsan.
Och vad blir kvar av den när öppettiderna utökas, hemleveranser startar och, om Moderaterna och Centern får som de vill, gårdsförsäljning blir tillåten i Sverige? Lägg till detta att import och införsel av spritdrycker till Sverige har tredubblats sedan EU-inträdet. För vin är ökningen 50 procent. Går det verkligen att motivera monopolet när dess förutsättningar blivit så urholkade?
Helt klart är att alkoholmissbruk är ett stort problem. Spriten har en stor del i förklaringen till både våldsbrott och trafikdöd, för att inte tala om hälsokostnader som i slutändan belastar skattebetalarna. Och även om alkisen på parkbänken kanske inte sätter sig och beställer vin från tyska exportfirmor eller tar färjan till Åland eller Danmark ska dessa kanaler inte underskattas ur folkhälsosynpunkt. Långt ifrån alla med alkoholproblem är socialt utslagna.
Det tarvar ett nytt sätt att tänka, där man inte försöker lösa problemet genom att skjuta en bredsida mot hela alkoholkonsumtionen. Den salvan missar ändå målet numera, med alla de alternativa vägarna att helt lagligt få tag i rusdrycker. I stället för att utan större effekt för minoriteten med alkoholproblem hindra majoriteten som inte har det från att handla för husbehov på lanthandeln eller stormarknaden borde man fokusera insatserna. Mot dem som har problemen. Att rent fysiskt hindra dem från att få tag i alkohol är en lösning som hör till det förgångna.