ALLT FLER BEDÖMARE sällar sig nu till den skara som spår att eurosamarbetet kollapsar inom en snar framtid.
Förklaringar till varför den ekonomiska krisen uppkommit finns det gott om. Allt från avregleringar och spekulation till misslyckade stimulansåtgärder och statlig inblandning nämns.
Men huvudorsak till att valutasamarbetet knakar i fogarna och att västvärldens länder nu tvingas till omfattande besparingar behöver man knappast ha doktorerat i nationalekonomi för att förstå. De flesta stater har konsumerat på kredit. Men det är inte bara de offentliga utgifterna som försatt många länder i dagens knipa. Också privatpersoner har spenderat långt mer än de har haft råd till.
Det fanns förvisso politiska beslut - såväl i Europa som i USA - som syftade till att invånarna skulle kunna köpa bättre bostäder än de egentligen hade råd till. Ändå framstår överkonsumtionen som anmärkningsvärd i jämförelse med tidigare generationers ekonomiska ansvarstagande.
Bröderna Nima och Tino Sanandaji skrev nyligen i Axess Magasin om hur en utbredd normlöshet, där ekonomiskt ansvarstagande inte längre premieras, är en viktig orsak till krisen. Det är i den smala svenska debatten ett sällan återgett perspektiv.
Normer påverkar nämligen både privatekonomiskt och medborgerligt ansvarstagande. I Sverige gav en av tradition hög arbetsmoral - där det för de flesta var en självklarhet att hårt arbete krävdes för att uppnå ett gott liv - möjligheten att bygga en omfattande välfärdsstat.
Svenskarna fortsatte att arbeta trots höga skatter och få överutnyttjade välfärden.
Men välfärdsstaten fick normerna att långsamt börja ändras, så pass tydligt att det i den årliga undersökningen World Values Survey framgår att allt fler svenskar godtar bland annat bidragsfusk.
Allt färre ser den nödvändiga kopplingen mellan sparsamhet, flit och ekonomisk trygghet. Trots den utvecklingen utmärker sig Sverige, liksom övriga nordeuropeiska länder, fortfarande gentemot de sydeuropeiska. Medan två av tre svenskar anser att bidragsfusk inte kan försvaras under några som helst omständigheter, håller bara en av fyra greker med om det påståendet.
Skillnaden är ett stort problem, för normer är viktiga också för tilliten länder emellan. Vi är beredda att göra rätt för oss och hjälpa andra, så länge det rör sig om ett ömsesidigt förtroende.
Normer är svåra att mäta, men de förklarar i stor utsträckning vilka val vi gör, eftersom människor inte alltid handlar rationellt och vi omöjligt kan förutspå framtiden i alla situationer. Den ekonomiska krisen kan mycket väl leda till en renässans för de normer som de nu mycket gamla växte upp med: strävsamhet, flit och ekonomiskt ansvarstagande.