De senaste veckorna har småländska Forserum fått mycket uppmärksamhet av politiker och debattörer. Tyvärr är uppmärksamheten av en sort som ingen bygd vill ha. Ortnamnet Forserum har länkats till rasism och främlingsfientlighet. Men är beskyllningarna rättvisa?
Om man lägger samman vad som kommit fram om Forserum tycks det finnas två huvudproblem.
Det första problemet är att det faktiskt tycks finnas en verklig misstro mellan gruppen nyanlända somalier och en del ortsbor. Det är dock knappast frågan om någon organiserad eller strukturell rasism. Snarare faller situationen under vad som kanske måste anses normalt när en grupp på 90 personer från en mycket annorlunda kultur kommer nya till ett litet samhälle med 2.000 invånare.
Självklart uppstår då kulturkrockar. Och det är knappast troligt att det bara är ortsborna som felat. Européer har inte ensamrätt på rasism. Även den somaliska kulturen har inslag av chauvinism och fördomar. Att döma ut Forserum som ett särskilt rasistiskt samhälle är att vara ganska enögd. Men båda grupperna hade kunnat vara tryggare om de kände att det fanns en rättstat att tillgå för att reda ut problemen i ett tidigt stadium.
Det andra problemet är ett som återfinns på många orter. I Forserum finns det ett litet lokalt gäng av unga busar som slår dank i centrum, och trakasserar förbipasserande. Enligt polisen har de tidigare ofredat äldre ortsbor. Att de bytt över till somaliska skolungdomar har knappast grund i något djupare ideologiskt uppvaknande, utan torde helt enkelt handla om tillfälle. De som passerar i gängets närhet riskerar att bli offer. Störst risk löper de som gänget uppfattar som svaga, till exempel äldre, invandrare och barn.
Gänget och misstron är egentligen två olika problem. Men båda pekar tillbaka mot politikerna i Stockholm.
Att gänget får fortsätta och att vanligt folk i byn känner otrygghet vittnar om en rättstat som lämnat landsbygden och flyttat till staden. Unga våldsverkare borde enkelt kunna hanteras av lokal polis och närmaste tingsrätt. Det är samma institutioner som missnöjda ortsbor eller rädda somalier borde få stöd av. Men rättsstaten saknas i dag ofta utanför större städer. Skulden ligger hos politikerna på riksplanet som lagt ned tingshus, och som fortlöpande centraliserat polisorganisationen.
Hade händelser som de i Forserum kunnat fortgå om delar av det politiska ansvaret för polisen låg på kommunal nivå?
Det är bra att rikspolitiker åker ut i verkligheten ibland. Men de behöver inte lämna riksdagen vare sig för att finna problemens rötter eller lösningar. Sverige behöver en rättsstat med tillräckliga resurser, och som finns representerad också utanför de större städerna.