DET ÄR BESVÄRLIGT för den som vill hålla fast vid förutbestämda föreställningar när någon kommer dragande med forskning som motsäger dessa föreställningar. Övervintrande friskolemotståndare i Vänsterpartiet tycker således säkert att Studieförbundet Näringsliv och Samhälles (SNS) i tisdags publicerade rapport om friskolereformens effekter på svenska elevers studieresultat är besvärlig.
Rapporten visar nämligen att de vanliga vänstermyterna om friskolorna saknar grund i verkligheten.
Bland annat framgår att en högre förekomst av friskolor förbättrar utbildningsresultatet också för elever i kommunala skolor - en tioprocentig ökning av friskolor i en kommun innebär i genomsnitt 3-4 procent bättre resultat för alla kommunens elever.
Men särskilt tacknämligt är att rapporten visar att bilden av giriga vinstdrivande friskoleföretag som lever på att tömma statskassan är felaktig. Friskolor ökar produktiviteten i utbildningsväsendet, det vill säga kvalitetsökningen motsvaras inte av högre kostnad.
Att skattebetalarna har rätt att kräva största möjliga effekt för varje betalad skattekorna är en bärande tanke bakom all privatisering.
Så visst är det bra att få friskolereformens konsekvenser sammanställda svart på vitt. De rena konsekvensargumenten dock inte de viktigaste när det gäller friskolorna.
I botten ligger nämligen - den tycker vi i dag självklara - principen att människor har rätt att välja hur deras pengar spenderas. Staten tvingar enligt lag alla barn att gå i skolan, och för finansieringen av detta samlar man dessutom med tvång in föräldrarnas pengar. Då vore det mer än lovligt magstarkt om inte elever och föräldrar själva fick rätt att bestämma över var och hur skolgången ska ske.
Säkert är det därför som friskolereformen har blivit en sådan succé. När det nuvarande systemet infördes 1992 hoppades säkerligen många värnare av den bestående ordningen att friskolorna skulle bli en marginell företeelse. Nu vet vi att de lyckligtvis fick fel. Tolv procent av Sveriges niondeklassare går i friskolor, och tillväxtkurvan pekar fortfarande uppåt.
Och till stor del är det framgången för rätten bestämma över sina egna livsval på skolans område som har fått lysa upp vägen för utvecklingen på andra välfärdsområden. Först kom skolpeng och friskolor, sedan vårdpeng och privat sjukvård och privat äldreomsorg.
Det är en utveckling att glädja sig åt, för det handlar om att vrida makten ur händerna på stat och kommun och placera den där den hör hemma. Vissa gillar förvisso inte detta. De som gör anspråk på att i den politiska makten hägn samla alla centrala samhällsfunktioner gnisslar naturligtvis tänder åt utvecklingen. Men det kan de gott få göra.