Sverige har storfrämmat. Gäst är Kinas premiärminister Wen Jiabao som bland annat hälsat på Volvofabriken i Göteborg, och skrivit under avtal om svensk-kinesisk samverkan kring infrastruktur.
Det behöver knappast påminnas om den utveckling som skett i Kina under de senaste tre decennierna, eller om vilken betydelse Kina har för världsekonomin.
Men samtidigt som vi imponeras över kraften i den kinesiska tillväxten vet vi att detta inte är vilket land som helst. Kina har visserligen avreglerat sin planekonomi på flera områden, men det är alltjämt en kommunistisk diktatur.
Kina är inget öppet samhälle där medborgarna fritt kan kritisera sina ledare. Oppositionella förföljs och förtrycks. Minoriteter erkänns inte rättigheter. Äganderätten har svagt skydd. Samhället erbjuder inte medborgarna något socialt skydd att tala om. Dödsstraff är vanligt. Och inte sällan skymtar politiska motiv bakom summariska rättsprocesser.
Utrikespolitiskt är Kina svårtytt. Man står för stabilitet. Men man ockuperar fortfarande Tibet. Nordkorea hålls under armarna, och Kina har till och med skickat tillbaka nordkoreanska flyktingar till ett öde man knappt vågar tänka på. Den nya supermakten visar gärna musklerna till sjöss, vilket har startat en kapprustning med Japan, Singapore och USA.
Vidare spelar Kina en mycket negativ roll i Afrika. Där för man sedan många år en politik som hänsynslöst försöker ta kontroll över råvaror, utan att ta hänsyn till lokalbefolkning eller staternas sköra institutioner.
Dessutom finns naturligtvis kommunistpartiets historia. Kinas ledare är arvtagare till den regim som lyckades ha ihjäl flest människor under 1900-talet. Detta trots hård konkurens från Hitler, Lenin, Stalin och Pol Pot.
Om man vet vad den röda flaggan står för är det inte särskilt roligt att se den vaja vid svenska statens byggnader. Den gör sig inte mot den nordiska vårhimlen. Flaggan står för vedervärdigheter vi aldrig hemsökts av, och heller aldrig vill uppleva.
Kina kommer knappast bli ett sunt samhälle utan att man i grunden gör upp med sitt förflutna. Och det är en process som ännu ligger långt i framtiden.
Sammantaget finns det många anledningar att både ogilla och frukta Kina.
Vi måste ha någon sorts relation till Kina. Bättre då med en god än med en dålig. Om vi tror på styrkan i det öppna samhället behöver vi inte tveka om vem som kommer påverkas av den andre.
Genom handel och samarbeten försöker vi långsamt påverka andra. Winston Churchill menade att ett slutet samhälle inte kan bestå så länge det kontinuerligt kommer i kontakt med omvärlden. Vi får hoppas att han hade rätt.